Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Miserieordia.
Svensk originalberättelse.
Af Ernst Arpi.
Vid torget i X. ligger ett litet vackert, gulmåladt
envåningshus, som tillhör doktor Lundin. Alla fönstren voro
öppnade på vid gafvel för att släppa in den friska vårluften.
I fönstret närmast kyrkan syntes doktorns unga fru.
Hon lutade sig mot karmen och lät blicken sväfva ut
öfver torget.
Så trist och öde det låg i halfskymningen. Till höger
bredde sig den kalkrappade kyrkan, trind som en domprost
och liksom hotande staden med den klumpiga spiran.
Bakom den hvita mur, som omgaf kyrkogården, kunde en och
annan graf, ett och annat kors skymtas.
Hvad hon var rädd för kyrkogården den första tiden
hon vistades i X. När doktorn någon natt var på sjukbesök,
låg hon och tänkte på dem, som hvilade derute, och väntade,
att döden också skulle komma och bjuda henne handen.
Då hon var en liten flickrf, hade en gång en
tattar-qvinna, hvilken påstods kunna spå, sett i hennes hand, att
lifstråden skulle afklippas innan hon fylt tjugo år. Vid
denna underrättelse hade hon brustit i så häftig gråt, att
hennes mamma knapt förmått lugna henne.
Hon var mycket klen, då hon växte upp, men i stället,
för att skicka henne ut på landet satte man henne i en af
Stockholms största pensioner, der hon öfverhopades med lexor.
Då hon såg sitt bleka ansigte i spegeln, ryste hon, och
tattarqvinnans spådom klang i hennes öron.
Gudbevars, hon trodde inte på spådomar, i det nittonde
århundradet äro tattarqvinnor inga orakel, men ändå —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
