Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gossen», som han tager för en filosof, än från Thebe, än från
Athen. Mail kan ej tänka på att detta är spel. Man ser på
det. såsom på den mest rörande verklighet.
I fjärde akten beundrar man Rossis majestät i röst och
åtbörder, då Lear af den blinde Gloster tillfrågas, om han ej
är kungen och, oaktadt sitt omtöcknade förstånd, svarar hvad i
svensk öfversättning heter: »Jo, hvar tum en kung». Detta
var, kanske mest genom motsatsen mellan den galne kungens
vanvettiga utstyrsel och det plötsligt återkallade minnet af hans
forna storhet, som gjorde sig gällande i hållning och röst,
onekligen beundransvärd t, sant herskarelikt, men vida mer
beundransvärd är skådespelaren i samma akts slut, flå Lear vaknar
upp i tältet i det franska lägret. Där är minspelet länge ensamt
verkande, och Rossi förmår att i så ytterlig grad göra det
verksamt, att det talar till oss kraftigare än de mest vältalande ord.
Läser man igenom scenen hos Shakspeare, kan den visserligen
i all sin korthet röra oss, och man får ej häller här glömma,
att det dock är författaren som man i främsta rummet har att
tacka för skådespelet; men den rörelse som framkallas af
läsningen kan likväl icke jämföras med det öfverväldigande ljufva
intrycket af den till verkligheten återvaknande gamle kungen,
som återfinner sin trogna dotter Cordelia, sådant detta intryck
åstadkommes genom Rossis konst, genom verldens största
skåde-spelskonst, hvilken i denna*scen omöjligt kan beskrifvas, endast
njutas genom åskådande.
Det är för öfrigt ett fåfängt försök att vilja ens
antyd-ningsvis skildra Rossis Kung Lear, vare sig i den eller en annan
scen, och alt hvad därom skrifves kan icke gifva ens den
aflägs-naste föreställning om lians konstnärskap. Detta kan med fullt
skäl sägas utan fruktan att man därför skulle göra sig skyldig
till någon konstförgudning.
Huru skulle man t. ex. kunna beskrifva Rossis
framställning af Lears efter den häftigaste öfverretning inträffade död i
slutet af femte akten? Man ser gubbens plötsligt återvunna
styrka, då han kommer inrusande med Cordelias lik, är vittne
till de förebud till upplösning som inträffa efter denna
öfver-ansträngning och efter det gäckade hoppet att dottern skulle
ännu lefva, och följer slutligen med den mest spanda
uppmärksamhet, huru dessa förebud öfvergå till slutföljden, huru Lears
ögon, som i det längsta varit fösta på Cordelia, brista, och
lifvet synes ha lemnat honom. Icke kan detta återgifvas
med ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
