Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad är det då, doktor Munthe i sjelfva verket vill
säga? Bet är ej mot »pessimismen», mot en allvarlig blick
på verlden och lifvet, han sänder sitt hugg. Han nöjer
sig endast med att påbörda det moderna författareslägtet
oärlighet. Han påstår endast, ätt det är humbug alltihop
hvad de säga om sin »sak», att de endast vilja slå puder
i ögonen på publiken, den lättrogna publiken, som låter
lura sig.
Och författarens mål? Att förtjena pengar naturligtvis,
att kunna ha ett elegant arbetsrum med persiska mattor
och dyrbara konstsaker, att kunna dricka de dyrbaraste
viner och ha ett godt bord.
Man borde bevisa dylika anklagelser i stallet för att
på måfå kasta fram dem. I annat fall kunde det hända,
att de, som läsa herr Munthes bok, draga sina små
tvifvels-mål angående de bevekelsegrunder, som dikterat hans utfall,*
— ett utfall, som för öfrigt fallit i god jord här hemma,
der man med begärlighet kastar sig öfver all smuts, som
kan lastas på alla, hvilka med ett gemensamt namn kallas
pessimister. De kallas ock — åtminstone största delen af
dem — för smutsskrifvare, och att öfverhopa dem med
obe-visliga anklagelser, det är lofvärdt och prisvärdt, och det är
alltid moraliskt.
Jag tror för min enskilda del, att författaren sjelf känner
sin vanmakt bättre än de, som läsa hans arbete, känner
svalget mellan den lifs lefvande verld, han ville skildra,
och den tarfligt matta bild, han trots all ansträngning kunnat
gifva deraf.
Visst fins det diverse slags folk bland romanskrifvame.
Visst fins det onatur och manér, som uppträder med anspråk
på att vara det trognaste verklighetsstudium. Visst fins
det humbug der som öfverallt. Men att lösligt påstå, att
humbugen är regel, det är ovärdigt! Holger Drachmann
har i sin så olika bedömda improvisation »Ostende — Briigge»
tecknat en romanförfattare af den nyaste skolan, en
själsfrände till Richepin (men ej till Paul Bourget och andra
samtida). Teckningen var skarp och har väl väckt förargelse,
kan jag tro, men den bilden kan man dock smälta, ty den
väcker eftertanken och är ej ohållbar som doktor Munthes
celebre skriftställare i nattrock.
Och att romanförfattaren spatserar i sitt rum, funderande
öfver, hur han skall länka samman sitt stoff och hur han •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
