Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lynne for tillfallet, efter personliga känslor for eller emot
författaren, efter sin eller hans partiståndpunkt eller efter
sin tidnings farg. Det är lätt att skrifva nedsättande
kritiker. Dertill fordras egentligen endast knarrig öfverlägsenhet
och elakt lynne. Har man dertill sjelf försökt sig på
sjelf-ständigt literärt författarskap och totalt misslyckats, då går
det utmärkt att slå ned dem, som ha djerfhet att vilja lyckas.
Det är det sorgliga i åtskilliga granskningar inom vår
press — lyckligtvis dock ej i alla — att granskaren vid
bedömandet af en bok visar det mest suveräna förakt för
författarens tänkesätt. Då hela boken utgått ur en
uppfattning, olika mot kritikerns, då författaren söker sådant som
kritikern anser vara onödigt att söka, då författaren sätter
det högt, som kritikern sätter lågt, och anser det obetydligt,
som granskaren prisar såsom det allra mest eftersträfvansvärda,
då är det ju sjelfklart att de båda ej skola komma öfverens.
Men något meningsutbyte blir ej af, utan kritikern
förklarar helt enkelt, att författaren skrifver dåligt eller att
han alls ej kan skrifva. Skäl gifver han ibland för den
åsigten, ibland ej.
Dermed är saken afgjord, ty författaren står ju rättslös
inför den dömande granskaren.
Försvara sig får han inte. Skulle han försöka det, så
bléfve han i alla fall den lidande, då nian känner, huru i
en polemik mellan en tidning och en utanför stående det
alltid är tidningen, som far sista ordet.
Om kritikens mål har ofta på senaste tid blifvit taladt
Man har sagt, att kritikern ingen domsrätt har, att han
hvarken bör rosa eller tadla, åtminstone då det ej gäller
absoluta mästerstycken eller absoluta fuskverk, utan söka
visa fram hvad författaren haft för afsigt med sitt arbete,
söka visa hans mål och hans medel. Detta är svårare än
att skolmästra.
Man har till och med vågat begära, att kritikern skall
gå till sitt värf med någon liten smula kärlek till det ämne,
han skall skrifva om, att han ej må gifva nycker, dåligt
lynne eller hämdlvstnad luft på författames bekostnad, att
han ej må, om han till exempel älskar Dickens, sabla ned
dem, som ej skrifva likt Dickens, och att om han tvärtom
misstror en annan uppfattning, han ej må döda en hvar,
som af öfvertygelse råkar ha just den uppfattningen. Ty
något berättigande måtte väl deras öfvertygelse ha. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
