Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och under allt detta mognade hennes väsen, klarnade hennes
föreställningar. Men hon hade aldrig tanke på att återvända
till scenen.
Åren gingo. Hon blef enka. Och nu vaknade gamla
drömmar till lif igen.
I slutet af januari 1881 gjorde fru Oda Pedersen sitt
återinträde vid Kasino som Sardous Dora. Att döma efter
de kritiker, jag sett öfver denna hennes framställning,
förvandlade hon, i likhet med de flesta nordiska
konstnärin-nor, som gjort rollen, den stolta och lidelsefulla spanskan
till ett bortskämdt och borgerligt »pigebam», som väl
mycket torde hafva skattat åt det traditionelt »yndige».
Temperamentet har sina gränser.
Intrycken utifrån gjorde sig emellertid gällande. »I
utlandet, skref en kritiker, har hon till virtuositet tillegnat
sig ett spelsätt, som utvecklar nervös energi och icke
skyggar tillbaka för det häftigaste »given sig hen i
Situationen»; der den äldre skolan nöjde sig med att antyda och
spela inåtvändt . . . Samtidigt röjde hon dock en
benägenhet för maniererad röstbehandling. Hon icke endast
vex-lade från höga till djupa toner, utan höll också ofta en
ton flera satser igenom och försökte att »synge», att
»hen-aande» en följd af ord med samma klangfarg — samma fel
som den svenska kritiken velat finna hos August Lindberg.
Hos den ene som den andre är »det maniererade» en
följd af intrycken från den romaniska skådespelarkonsten,
Rossis och Salvinis, Ristoris och Sarah Bernhardts konst,
intryck för hvilka olikheten romaniskt och germaniskt språk
emellan icke synas betyda någonting.
Jag har hört många kalla Oda Nielsen affekterad . . .
• Säsongen 1882—1883 var hon engagerad vid Det kgl.
Teater. Hennes åstundan var nu att spela det moderna
franska dramats hjeltinna. Hon fick äfven bl. a. göra
hertiginnan de Septmont i Dumas’ »Främlingen». Men, säger
en af hennes biografer, andras inflytande dref henne snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
