Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som chef d’or ekes tre på Söder. En vacker afton gafs der gamla
»Theblomma» och br Strandberg befans fortfarande ba röst,
mycket vacker till ocb med, särdeles för partier af Phumlings
natur. Sommaren derpå kunde man vid diverse helso-orter fö
höra hr S. konsertera — som qvartettsÅngare, sedan fick man
se att han skulle till Operan igen, ner i orkestern trodde man.
Länge drog det om innan hr S. fick n&got större sängparti. Ed
qväll fick han sjunga Trollflöjten, men pressen visste intet berätta
derom, de fö åskådarne voro tystlåtna. Hr S. »hoppades pä
bättre tid och så bröt kriget ut.» Willman—ödmann. Den
förre behöll slagfältet, den senare retirerade söderut med
bibe-hålloa — damhjertan och segraren liknades vid kung Pyrrhus.
Af detta kakalorum blef en följd att hr S. fick skapliga roler,
men om det var ovanan att stå i första ledet, räddsla eller annat,
det gick ej bra. Tenoren var som instrument charmant, men
för klen för operasalongen och isynnerhet hofkapellet, och
skådespelaren fanns ej.
Och denna höst har hr Strandberg ett tu tre i icke ovigtiga
pointer öfverträffat den begråtne t. f. dansken i hans bravurrol,
Romeo!
Jag tillstår öppet att min förvåning öfver den gynnsamma
Strandbergska metamorfosen var så stor att qjelfva herr — Arvid
Ödmann ej kunde förvåna sig mer.
Hr Strandberg hade fött röst, operaröst, han hördes och
hördes förträffligt, låt vara att den utsökta Gounodska
instrumenteringen betydligt bjelpte under. Hr S:s röst är af samma
klang som hr Odmanns i dennes första sudium, samma
ungdoms-skära, oförderfvade glastimbre. Som en Strandberg egnar,
sjunger hr S. mer naturtroget musikaliskt än hr ö., hans fras är
oftast synnerligen musikaliskt korrekt. Tonbildoingen i höjden
börjar taga sig, de begge första gångerna hr S. tog höga h
förmärktes en viss snäfhet och lindrig skärpa i ljudet, men
sluttonen var som ton betraktad af alldeles ypperlig beskaffenhet,
väl kanske ej så bred som föregångarens, men låogt skärare,
vekare, reot försmältande i timbre, m. e. o. idealet af en lyrisk
tenors höga h i svensk smak.
Men mer än vid en ton — »som dock bara är en ton», som
Duprez brukade säga — föste vi oss vid uttryck srikedomen i
rösten, som särdeles i 5:e akten slog oss med häpnad. Endast
någon gång har hr Ödmann åstadkommit något liknande (såsom
vid ett galaspektakel med Grabow (Julia) eller i Carmen (vis å
vis LuccaJ. Hr S. inlade den mest rörande veka smärta i aitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
