Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tral kontrast mot såväl Prosper Mérimées som George Bizets
intentioner; att s& skapa p& fri hand torde äfven der talang ooh
beg&fhing finnes vara allt annat än eflerdömligt. Att observera,
ej imitera torde derför vara ridligast rörande den Oselianska
Carmentypen, hos hvilken ett af den skiftande karakterens många
drag blef så uteslatande prononoeradt att hela bilden kom i en
totalt falsk dager : det cocotte-artade i Carmens skaplynne, cocotte
för ingen del sirène, ty en mindre bedårande Carmen har väl
aldrig skådats. Denna origtiga Carmen efterföljdes emellertid af
en Margaretha af en betydenhet, som tvingar oss att inrymma
deråt en plats ooh en — hedersplats.
Frk. Oselios seger i denna rol var för ingen del lättköpt.
Selma Ek har i denna uppgift haft en af sina främsta och
Pauline Luocas hänförande bild af den ffengslade Gretchen (i
Goanods opera) lefver ännu i det friskaste minne. Att i denna
svåra position låta Lucca gå igen var derför en betydande triumf
för den norska sångerskan. Flera beröringspunkter funnos
onekligen mellan dessa två artister, men frk. Oselios eget konstnärs
-kynne kom derför alls ej till korta. Detta jemte kompositören?
intentioner, hvilka frk. O. såsom hans elev på det trognaste
ätergaf, gjorde framställningen till säsongens intressantaste.
Redan i den operettartade, lättflytande musiken till
träd-gårdsscenen märker man Arrigo Boitos opposition mot den
Gou-nodska uppfattningen. Denna opposition klargjordes ännu mer
af frk. Oselio. Den Goetheska typens drag ligger midt emellan
dessa två uppfattningar. Stora sångerskor ha derför sökt
förmedla, såsom Nilsson, hvilken friskade upp den Gounodska
trå-naden och lade tygel på den Boitoanska nonchalancen. Boito
som italienare torde ej hvarken förstått eller brytt sig om att
söka intränga i den af germanisk anda genomfylda » Faust».
Utan i likhet med Verdis, Donizettis och Rossinis librettister
tagit ett lockande ämne och omstöpt det efter sina musikaliska
planer. Deraf och operans natur af osammanhängande
musikaliskt panorama. För att ej två gånger nödgas behandla kärleken
i dess högsta, mest imponerande och lidelsefulla uttryck, måste
Boito taga trädgårdsscenen mer legert, att ej säga frivolt och
bredvid fraser af onekligen ädel erotisk karakter sätta andra af
nästan courtisane-artad uppsluppenhet eller behagsjuka,
utmynnande i qvartettens (Jjerfva slut, som nog skulle icke så litet
ha förvånat salig Goethe, liksom det lär ha slagit M. Gounod
med fasa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
