Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des efter Boitos anordning. Vi erkänna att vi ej fatu meningen
med att ett rent lyriskt stycke fbredrages med denna
ultradra-matiska apparat och väga hålla fbre att den anordning af denna
seen som hos oss hil tills varit vanlig, estetiskt taget är att
fbre-draga. Frk. Oselios glansmoment i denna art var Trojaballaden,
der hon öfverträffade alla vftra sångerskor, hvaraf dock Grabow
föredragit den med stor nervös liflighet, frk. Javette och senast
frk. Klemming med sina röstegenskaper passat väl i stycke.
Den breda legato-stilen, den på samma gång beskrifvande lifliga,
fasande våldsamma och likväl episkt lagna gjorde denna ballad
till ett antikt konstverk, stilfullt i detta ords präktigaste
bety-delse. Frk. Oselio tyckes oss en lämplig Gluck-sängerska —
och innebär detta omdöme en den grannaste kompliment vi kunna
göra frk. O., då Gluck*sångerskor i dessa tider ej finnas en bland
hundrade. Det var onekligen högst öfverraskande att efter en
sådan modern operaprestation som den i tredje akten finna frk.
O. i fjerde akten i dess antikiserande ballad fullt mäktig denna
storartade stil, som skulle göra henne helt säkert till en utmärkt
Clytemnestra och Armida samt till en kanske ännu förträffligare
Alceste.
Vi afundas uppriktigt den utländska publik, som möjligen
flr se och höra sångerskan i dessa herrliga partier, här i Sverige
är naturligtvis Gluck omöjlig fbr närvarande, jag skulle tro på
fler än tio skäl.
Frk. Oselios högst framstående uppträdande hade fbrdelen
att ske mot en ganska mörk bakgrund. Hr Nordquists danska
och norska eröfringar realiserade den farhåga, jag redan i höstas
antydde om dessa herrars kompetens fbr sina partier.
Och i all synnerhet hr Brun.
Vi äro långt ifrån att dela den Stockholmska ensidighet i
smaken, som endast tillerkänner röster af det
Ödmann-Strandberg-ska slaget namnet tenor. Naturligtvis finnes och bör man erkänna
det andra slaget, de mörka, starka tenorstämmorna, de må nu
ha böljat som barytoner eller baritenorer. Dessa röster äro ej
smekande, men de äro och behöfva ej vara fula fbr det.
Men i fråga om hr Brun är Stockholmspubliken oskyldig.
För det fbrsta är han ingen hjeltetenor och har aldrig det varit.
Så sågo vi t. ex. häromdagen i en gammal musiktidning att hr
Fr. Brun »engagerats vid Berlineroperan som fbrsta lyriska tenor».
Har hr B. derfbr någonsin haft någon tenor så har den varit
lyrisk. Men faktum är att han icke har denna röst längre, utan
ibrderfvade resten deraf, som genom ett par goda lungors kraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
