Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, just en inqvartering! Här skall allting vändas upp
och ned både i boningsrum och stallar; man skall störas i
sina vanor, salongen skall komma att lukta stall, matsalen
tobaksrök, och sedan herrar officerare haft den vänligheten
dra sina färde, skall det behöfvas minst fjorton dar, innan
man kan säga sig vara riktigt qvitt den der inqvarteringen.
Jag tycker du borde sagt nej.»
»Det är inte så lätt, min lilla vän, man har pretentioner
på en ägendomsägare som jag, och säger man nej, blir man
ansedd för att vara ogin — ja, någonting ännu värre —
snål...»
»Min gud, bara det sista ordet är alldeles nog att
omvända mig. Hellre än att någon skulle få anledning ens
tänka det om grefve von Flandern, är jag beredd att öppna
Räflinges portar för hela svenska armén, om det gäller.»
Hon hade rest sig från bordet och stod midt framför sin
man med kinderna fårgade af en svag rodnad och
underläppen ännu liksom darrande efter de sista orden.
»Så... så», lugnade grefven med ett godt leende och
drog henne med mildt våld till sig, »det är ju ingen fara
skedd; du är en riktig liten krutdurk, chériel
Men i grund och botten smickrade det grefve von Flan-
- dem, att hans unga grefvinna visade sig så känslig i hvad
som rörde hans anseende, och när han nu tog hennes små
knutna händer och kysste dem upprepade gånger mellan sina
öfverströmmade hans hjerta af tacksam hängifvenhet, och han
hviskade häftigt, som gaf han vika för en våldsamt
frambrytande känsla:
»Min gud, hvad jag älskar dig! . . . hvad jag älskar
dig, Zoé!»
Hon hade aldrig förr hört detta skälfvande, passionerade
tonfall i hans röst; hon blef nästan skrämd af detta plötsliga
utbrott och lösgjorde hastigt sina händer.
Han fortfor att se på henne med en bönfallande blick —
som en hund, hvilken tigger att bli smekt af sin herre.
Den glada, otvungna stämningen var emellertid borta;
gref-vinnan lemnade snart matsalen, och grefven blef ensam med kaffet
och sin cigarr. Men den fina havannan ville inte smaka; den
blef liggande halfrökt bredvid kaffekoppen, i hvilken den
svartbruna, aromatiska drycken ostördt fick kallna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
