Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hafvet symboliserar det nya, fria, vardande, hvarefter
tiden längtar. Herr Ring står som sagdt var i foren och
just liksom hör en sång, hvaraf han blir till den grad
bortkollrad, att han låter aet oändliga hafvet — »blott hafvet
hvart du ser» — leda ut »till ständigt vidgade fjärdar».
Hur har diktaren tänkt sig detta? Sannolikt lika klart,
som då han såg »mornade vindars sus» — hvad tycks väl?
— »spegla sig (!) i branden af strömmande backens ljus.»
Hvilken uppstaplad hög af orimligheter!
»Vågen sorlar och vinden ler» inpräntar skalden på
icke mindre än tre ställen i en och samma dikt. Jag ber
hvar och en att söka föreställa sig, hur det ser ut, när en
vind ler.
För öfrigt äro hans iakttagelser i naturen
mångenstädes ratt felaktiga, äfven der försöket att invita Phantasia
ge sig ut på fantasiflygt icke skapat vidunderligheter sådana
som de ofvan anförda. Herr Ring placerar ogeneradt en
sjungande lärka midt i sommaren och vill på ett annat
ställe få oss att tro, att han hört trasten slå »i skyn (!)
sina klara drillar». Aldrig sedan verldens skapelse har en
trast slagit sina drillar i skyn och kommer sannolikt aldrig
att göra det heller.
Med herr Rings bildspråk förhåller det sig på samma
sätt som med hans naturobservationer, det hvimlar af
orimligheter. Naturligtvis ej öfverallt, ty med många af de
gamla godkända bilderna är han fullt förtrogen. Sålunda
ser han i en vacker flicka en blomma, Bom brytes frän sin
stängel, verlden är äfven för denna originella skald ett
mark-nadsvimmel, när den ej är en öken, höljd i töcken. Men
så har han också bilder, som han sjelf har hittat på, och
många af dem äro särdeles roande. Se här en liten
axplockning!
Så här målar han den gamla välbekanta situationen, då
»månen sitter på himlem blå och tittar in genom rutan»:
»Öfver mattans rutor leker
Den tysta månen in,
Så fin dess ton och blek är
Som badande flickors skinn.»
Hvad är det, som här gör en så sublimt komisk
verkan? Tydligen den originella omkastningen vid jämförelsen.
Likheter använder man för att med hjelp af något till ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
