Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
0, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i vår barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vitnesbörd om samnad makt:
och ovän, vi till fota lagt,
ser döende triumfens ära.
Gif akt, medborgare! etc.
II.
Den unga fången.
Efter André Chénier.
>Ej rädes rosens knopp för lians hvassa blad
och drufvan anar ej i sommarsolens bad
att snart den randas skördetiden.
Och jag, som drufvan varm, som rosenknoppen skön,
jag ställer bäfvande till himmelen en bön,
att ej min dag må vara liden.
En man må tårlöst lugn och kall till döden gå. —
Jag gråter, hoppfull dock, att skyn skall varda blå
se’n stormen rasat, åskan knallat.
Ack, lifvet är så ljust, fast mulna några dar:
det bi som honung för en gadd ju äfven har
och minsta sjö i uppror svallat.
Jag älskar ängens doft, jag älskar solens sken
och fåföngt stängs jag här af murens kalla sten,
min själ hvart hinder öfversvingar.
Mer fri än någonsin mot morgonen som gryr
den unga näktergaln ur nätets maskor flyr
och sången ned ur rymden klingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
