Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sjunde Thermidor.
Efter André Chénier.
Nu domnar kvällens vind, nu kolnar solnedgången . . .
och trött till själ och sinn’
vid guillotinens fot jag diktar sista sången.
Måhända turen snart är min.
Hvem vet! förm visaren på taflans blanka skifva
har glidit fram i gifna spår,
förrän hans sexti fjät tillryggalagda blifva
och klingande ett timslag slår,
kanske för bödelns järn mitt unga blod förrinner
och döden kalkar mina drag,
kanske förm denna dikt jag färdigskrifva hinner
den randas natten på min dag
och fängseldörm slås upp och väktaren mig ropar . . .
Mens ekot tynar af mitt namn
dödsoffret släpas ut till fröjd för vilda hopar — —
_ _ _ _ ____ _ _ _ _ ____*
* Dessa rader, skrifna den 7 Thermidor 1794, är det sista som flutit
ur Chéniers penna. Dikten är en verklig profetia. Innan han hunnit
skrifva ned sista rimmet inträdde fångvaktaren och ropade upp hans namn.
Guillotinen väntade. Eduard Engel, den tyske literaturhistorikern, kallar
med rätta denna dikt »det hemskaste stycke tillfallighetspoesi, som
litteraturhistorien känner».
Till belysning af Den unga fangen må nämnas att den var riktad
till en ung Mille de Coigny, hvilken satt fängslad samtidigt med Chénier.
Den unga damen undgick emellertid sin diktares öde. Hon frigafs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
