Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rouget de Lisle och Marseljäsen.
I Marseljäsen — skrifver Lamartine i sin »Histoire des
Girondins» — ljuder ett eko af segerhymn och dödsskri;
ärorik såsom den förra, dyster som det senare, återger den
modet åt fäderneslandet och bleker kinden på medborgare.
Dess ursprung är följande:
Vid ifrågavarande tid låg en ung artilleriofficer i garnison
i Strassburg. Hans namn var Rouget de Usle. Han
härstammade ifrån Juraområdet, ett landskap för både
dröm-merier och kraftyttringar, såsom fallet alltid är med
bergstrakter. Denne unge man älskade kriget som soldat och
revolutionen som tänkare; genom poem och musik
förkortade han de långa timmarne i garnisonslifvet. Eftersökt
för sin talang håde som musiker och skald, umgicks han
förtroligt hos familjen Dietrick. Husfadern var en
fosterlandsälskande elsassare, maire i Strassburg; hans hustru och
husets unga flickor delade den patriotiska hänförelse för
revolutionen, som vibrerade framför allt vid gränsen, liksom
en person i fara mest skälfver i armar och ben. De tyckte
om den unge officern, och de gåfvo inspiration åt hans
poesi och musik. De gåfvo mandom åt hans späda tankar,
de voro förtrogna med de första yttringarna af hans snille.
Det var på vintern 1792. Hungersnöden herskade i
Strassburg. Familjen Dietrick var fattig, dess bord tarfligt, men
gästfritt för Rouget de Lisle. Den unge officern tog plats
der både för- och eftermiddag som en son eller bror. En
dag, då det intet fans på bordet annat än kommissbröd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
