- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1889 /
276

(1881-1891) With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

du begagnar, när du sätter dig i din gungstol att förnöjt
dig med de klassiska vännerna! Om du äfven hos dem,
som ha oturen att ännu lefva, kunde fröjda dig åt att i en
bok finna hennes författare »hel ooh hållen»! Tänk om du
verkligen började för en gång att söka efter författaren i
boken! (Det gör du visserligen, men på ditt särskilda sätt.)
Tänk om du i en bok skulle söka dess själ, ingenting
annat, du som aldrig gifvit en koncis, klar framställning af
en berättelses karaktär, då den ej framstält dina egna
åsig-ter. Du hänger dig upp på åsigterna, du liksom din
Per-sonne anser att man för länge gjort sig skyldig till detta
fel: att bedöma estetiska arbeten efter estetisk måttstock.
Kellgren ville du »intelligere», dina samtida dömer du från
din höga ståndpunkt. »Det är det, som gör skilnan så stor«!
Nu sätter jag mig att skrifva! — — — —–— —

Jag tror på fullt allvar att herr W. måtte föra ett
betydligt tråkigt lif. Med otrolig ihärdighet fortsätter han år
efter år, utan rast och ro, att läsa alla nyutkommande
böc-ker af svenska författare, likaledes en hel del af de
utländska. Han läser, han skrifver sin kritik — ett par artiklar
i veckan — gracerna delade mellan Vårt land och
Posttidningen.

Flertalet af kritikerna blifva, som hvar man vet, ett
nedgörande; att kritikern under sådana förhållanden ej kan
hålla humöret uppe, bör anses vara minst sagdt ursäktligt.
Också knorrar han i så godt som de allra flesta af sina
uppsatser öfver tidens, tidsriktningens ondska, hans vrede faller
tung öfver den »tendens» han spårar i de olycksaliga
böckerna, han måttar sin öfverlägsna ironis alltid ackurat lika
hvassa pilar mot dessa hjeltar och hjeltinnor, han i
böckerna tvingas träffa och höra. Han kallar med nöje »den ädle
Grane», »den ädle X», »den ädle Y», dessa hjeltar; tro de
pä fria idéer, 6å kallar han af princip deras sak för »deras
heliga sak*, och skulle de ha något att strida emot äfven
inom sig sjelfva, så svänger han sitt ironiska gissel öfver
detta sanningskraf hos tokarna — de barnsliga tokarna! —
För att nå »sanningen» — sådana ord citerar herr W. gerna

— kunna dessa förvillade begå sådana brott som att upplösa
olyckliga äktenskap, tveka att anlägga prestkappan, då de
nämligen ej ha tron, ja, de kunna till och med ha
fräckheten bekänna, att de ej tro på ett lif efter detta, men att
de just derföre vilja egna sina samlade krafter åt denna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:32:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1889/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free