Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Spada. Fra Ragnhild 1874 invigde ett ännu äldre skede, dit
Markisinnorna de Moncontour och von Streckenfeit snart sällade sig.
Samtidigt sjöng fru S. visserligen Siebel och Tellsgosse, men snart
nog fetmade hon ifr&n dessa roler och mognade till deras
mammor eller tanter, Martha och Hedvig. Anna i Vermländingarne,
spelad med sådan lycka på 50- och 60-t*let, blef 1879 till sist
svärmor Lisa, arrendatorskan Jenny oldfrun Margareta, Cherubin
Marcellina, pagen amman o. s. v. Men allt med bibehållen
vigör — utmärkt karakteriseringstalang, gemytlighet och komisk
styrka, på senaste tiden också en aristokratisk finess, som förr
saknades (t. ex. i Regementets dotter).
Som vis-sångerska har varit och är fm S. ypperlig. En
sann lutning är att åhöra hennes »pojkvisor», det må nu vara
Geyers »Sliparpojke», Pacii soldat- eller Lindblads skjuts*pojke,
ja, t. o. m. prof. Nybloms älskvärda »Grindpojke». Särdeles
Lindblads mästerliga visa blef i fm S:s mun ett helt litet
situations-måleri med friska tallskogar, guppande rapphöna, traskande Grålle,
ljudliga pisksmällar och en liten knubbig rosenkindad tjufpojke till
körsven med klingande rop, som eka långt in i skogens dunkla grönska.
Men — jag kommer nu tillhaka till mitt sjunde bud —
att kunna så illusoriskt framställa sådana ungdomssprittande
känslor, när man snart har sina modiga sextio år på nacken,
det är ju uppenbar stöld och tjufveri från ungdomsgudinnans
arsenal. H. S. B.
Hittills har jag nu endast att från den glada, den goda
glada sångens vänner tillropa fru Strandberg hennes svågers:
Tack för god vakt! Och tillönskande Sveriges Dejazet en glad
och glad, fridsäll lifvets afton kan jag ej bättre sluta, än
lem-nande ordet till en skald, som sjöng till en sångare, begge
hennes hjerta nära och kära:
»Lef glad, lef lycklig på din ära
Och p& din inre harmoni!
Men då du sjöng i dar, i unga
FÖr oss, och ljuft som ingen ann,
Så har i dag jag velat sjunga
En strof for dig så godt jag kan.
Den röst, som nått din barndoms öra
—- Fast länge’se’n på välljud tom —
Jag trott du gerna skulle höra
På tröskeln till din ålderdom!»
Volontaire.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
