Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sora tedde sig mycket utklädd i all sin skönhet, och
emellanåt ej ens syntes veta hvad det var frågan om. Att gifva
honom ökad scenvana på Operan var rolen lämplig och
dermed punkt. Lika stel och flammande för hela
tillställningen uppenbarade sig hr Malmsjö, som uppenbarligen lånat
sin studentmössa från något tjockskalligt subjekt. När hr
Malmsjö förr umgicks i brukspatronens hus var han betjent,
avancementet till son i huset gläder oss, minsann alla
brukspatroner känna så sina pligter. Men en student, som är
hemma öfver sommaren och ser så bra ut som denne, bör
väl vara litet gladare och hurtigare åtminstone mot jäntorna,
icke dansa med denna likbjudarmin, heller! Pince-nez skulle
passa hr studenten, den tycktes behöfvas.
Systern tedde sig litet glädtigare i frk. Karlsohns nätta
skepelse, pappa sjelf ganska ärevördig och tät i hr
Strömbergs. Anna var fru Sterky, vid hvars debut såsom Dagmar
Bosse — eller rättare Rose Friquet — vi fSste oss på
grund af den poetiska ton, som låg öfver
debutantprestationen. Anna var också en vacker andra debut, känsligt och
fint giord, men dels fick sångerskans sköna höga toner ingen
användning i det lilla partiet, dels störde mellanregistret med
dess redan för ett par år sedan af oss öfverklagade
svensksvenska tonbildning, hvartill kom att rösten ej mer klang
så frisk. Med lämplig tournering af metoden, lektioner för
någon f. d. opera-comique-artist o. s. v. borde fru Sterky
kunna bli en värderik förstärkning för k. Operan i det fack,
der Olefine Moe och sedan Vendela Andersson skuro så
vackra lagrar. Lilla Anna talade en faslig
stockholms-norska, hvilket till nästa jul bör modifieras.
Ingen skorrade denna gång sin »vermländska», hvilket
onekligen var ett framsteg. Granska bra talade hr
Graf-ström, som här öfverraskade oss med en dramatisk
gestalt-ningsförmåga, som vi ej trott honom om. Den unge
mannen fick mycket godt fram den gamle bondens odalhögfärd,
hans litet senila envishet men också hans hederliga hjerta,
som småningom mjuknar under pröfningarnas skärseld. I
blick, min och gest uttrycktes hans känslorörelser med lika
mycken sanning som omvexling och lofvar denne Sven
Ere-son det bästa för herr Grafströms dramatiska carrière. Visan
var utesluten.
Också Jons visa hade gerna kunnat nu uteblifva, ehuru
den är samlingens fagraste, måhända. Hr Lange sjöng den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
