Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och omtänksam operadirektör borde sända operaläkaren till
alla sina sångerskors alkover och pianorum, att der de
slumra eller sjunga arbeta uppåt väggarne, rifva, peta, snoka,
kemiskt sönderdela och spionera ut de olyckliga små baciller
eller andra småkryp, som kunna vara å prendre i väggar
och tapeter, stundom lifsfarliga, alltid genanta.
Lyckligt återetäld från en ganska gröngul släng af denna
tapetsjuka, har vår operapubliks förklarade favorit åter
börjat medverka flitigare i repertoiren, der nu hennes och
publikens favoritoperor »Mignon» och »Carmen» återtagit sina
gamla platser.
Fru Edling har i begge dessa operor triumfpartier, som
hon skulle kunna väcka uppseende med litet hvarstädes, till
och med på dessa operors stamscen, Comique i Paris.
Hennes Mignon har i första akten allt det omedvetna, det vilda,
det fantastiska, som kommer Philine att fråga zigenaren:
Säg, är det en gosse, är det en flicka? Intetdera delen,
svarar denne, och afläckande Mignon från hennes omhölje,
tillägger han lakoniskt: »det är Mignon». Ja, det är Mignon!
Denna lilla stackars varelse utan hem, utan huld, knapt
räknad till menniskor, utan uppfostrad som en liten
positivapa, att göra konster och — svälta.
Blick, min, gång — allt karakteriserade hos fru Edling
detta öfvergifna tillstånd. Förträffligt markerade hon trotset
och harmen vid Philines ironiska blick, som jagar henne att
för första gången neka »uppträda». Fru Edling har under
årens lopp gått ofantligt mycket fram i denna rol (såsom också
i Carmen) och det förefaller oss som skulle hon i åtskilligt
erinra sig sin utmärkta företräderska, Olefine Moe, och
bättre förebild står ej att fa. Detta fina och rörande spel
vinner hos fru Edling än större relief genom de herrliga
vokala medel, som stå henne till buds och hvaraf hon
begagnar sig med lätthet, en ledighet, som vore sången icke
en konst, utan det naturliga uttrycket för hennes känslor.
Det är ett stycke näktergal i denna rikt begåfvade strupe
och i dessa penninge- och äre-snikna tider (med dess
kommunikationer) är det en oskattbar lycka att vi fa kalla
henne vår.
Det är något af en pudels rörande, hängifna blick i
Mignons ögon, då hon betraktar sin räddare och befriare,
men det är ännu ej kärlekseld. Detta är ett fint drag af
artisten, den stackars lilla landstrykerskans känslolif är ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
