Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Haydns, Mozarts eller Beethovens symfonier, för hvilka
hofkapellet detta år visat en oförklarlig ringaktning som
emellertid i januari ledde till ett ingalunda skönt ekonomiskt
resultat med den då hållna simpla konserten.
Lyckligtvis kom nu prof. Rummel och satte litet nytt
lif i hofkapellet, som började erinra sig att Beethoven skrifvit
förtjenstfulla symfonier, som ej kunde misspryda till och
med en sa gentil institutions konsertprogram som det kungliga
svenska hofkapellets. Alltså behagade man i nåder erinra
sig D-dur-symfonien, som gafs ganska tillfredsställande, om
också en repetition till icke hade skadat, särdeles af det
underbart förtrollande sköna larghettot, en af Beethovens
lyckligaste stunder, hvilket vill säga något. Här skötte sig de
melodiförande instrumenten icke alltid med nödig ackuratess,
biåsinstrumenten slarfvade med drillen på Ciss, mer
mjukhet och känsla hade behöfts vid framförandet af det
guda-sköna kontramotivet, hvars ackompagnement hade kraft ett
plus af finess och diskretion.
Ett så idealiskt stycke borde fått ett idealiskt utförande,
särdeles af den musikkår, i hvars spets en gång stod Ludvig
Norman. Deremot är det oss ett nöje att erkänna det de
mindre sensitiva-artade delarne af denna symfoni, de festligt
glada, i strålande yrande kaskader hvirflande delarne
er-höllo ett full-lödigt utförande, framför allt finalen med dess
af violinerna förträffligt utförda medryckande effektstegringar.
Prof. Rummel gladde denna gång musikvännerna med
ett mästerverk ur den romantiska skolan, hvilket visserligen
icke i tankarnes djup och konstfulla, på samma gång som
klara bearbetning kunde mäta sig med Beethovens
G-dur-konsert, men som ändå, betraktadt .i och för sig, besitter
fonder af rikhaltigt intresse. Särdeles fäster man sig vid
början, ett ungdomsarbete, der Schumann utöser bländande
skatter af sin ännu fullt friska ingifvelse, af sin glödande
rosenskimrande ynglingafantasi, genomfläktad af doft från
romantikernas »blaue Blume». Den andra delen offrar
mera åt virtuositen, är i vissa delar oerhördt kapriciös och
egen, men dukar dock aldrig under för frestelsen att
underordna det hela teknikens ytliga kraf. Prof. Rummel visade
sig hemma äfven i Schumannspel, framhöll öfver allt det
verkligt musikaliska, de lifgifvande idéerna, uppfyllande i
fullt mått krafven på musikbildning och musikkänsla. Vi
beklaga att denne gedigne musiker icke valde något mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
