Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hon lemnade densamma. Kunde hon nu återbördas dit,
är jag säker att fru Moe snart nog skulle återvinna hela sin
forna öfverlägsenhet, synnerligast som röstmaterialet snarare
blifvit bättre än sämre under årens lopp. Koloraturen gick
med en ledighet och schwung, som lofvar bli än bättre, om
fru Moe öfvar sig litet mer; den sedan gammalt kända egna
pikanta klangen i öfverregistret skänkte flera detaljer stort
behag, föredraget var alldeles i opera-comique-stil, den
stickande ystra napolitanska canzonen hade behöft mer verve
måhända, men arian i tredje akten med dess elegant
nonchalanta koloratursnärtar gafs på ett sätt, som man länge
saknat å k. Operan i opera comique. Det lägre registret,
som aldrig varit effektivt, togs ej stort i anspråk, dialogen
stördes något af heshet och — norskhet, men spelet
uppenbarade all den naturliga grace och liflighet, som i förening
med ovanlig scenisk gestaltningsförmåga, gör af fru Moe
en artist, som man borde taga vara på inom vårt af
debutanter öfverfulla musiklif. Fru Moe har till sist en fördel,
som många operasångerskor sakna, hon är vacker,
uttrycksfullt vacker, och ehuru Carlo Broschis-kostymen liksom
måhända partiet i sin helhet ej höra till dem som kläda
hennes utseende och talang allrabäst, hindrade det ej att hon
särdeles i galadrägten med dess gula siden och guldfärgade
hatt erbjöd en numera på våra scener ganska sällsynt
uppenbarelse af fängslande pikant skönhet.
Den goda viljan i de henne sekunderande
Söderartisternas smä prestationer förtjenar »hederligt omnämnande».
Hr Lundahl har några klara och kraftiga höga
barytontoner, men det var ej nog för Rafaels tenorparti, änskönt
A-durarian försigtigtvis var struken, föredraget af
backanalen kan berömmas, äfvenså spelet och utseendet, trots det
senare led af en viss yppighet, som bättre varit på sin
plats i Uddmans gamla rol, Gil Vangas, operans buffo, der
hr Strömbergs fysik och lyrik täflade med hvarandra i
Abjörnsonsk magerhet. Afven hans komik var för spetsig
och saknade nödig godmodig afrundniug. Fröken Ekström
sjöng sin aria och sopranduon ganska snällt med en rätt
bra röst, men liksom de öfriga Söderkam ra terna lät hon sig
förvilla i ensemblenumren, deraf åtminstone
soloqvartett-satsen i andra akten på förhand bort utelemnas. Hrr
Svedberg, Frank och frk. Johnson spelade alla rätt
tillfredsställande, men som sekundanter voro de ej goda att råka ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
