Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde steg i trappan, hastiga, manliga steg, hon hörde det
välkända rasslet af nyckelknippan. Utan att tänka, drifven
af en impuls, som hon ej kunde hejda, flög hon upp och
ilade till dörren. Hon tryckte med en krampaktig rörelse
handen mot hjertat — det var som om de sista, förfärliga
åren ej funnits. — Hade nyckeln vridits om, dörren öppnats
och hennes man trädt in, hade hon ej blifvit rädd, knapt
öfverraskad, hon nästan väntade det. Men nej, de snabba
stegen ilade förbi, högre upp, en trappa högre upp, der
sattes nyckeln i tamburdörren — naturligtvis. Oh, livad
han hade haft rätt, hon passade ej att vara ensam med sin
exalterade natur, sin lifliga fantasi, få en sådan
hjertklapp-ning, en sådan skälfning genom hela kroppen, derför att
häradshöfding Holm, som bodde i våningen öfver henne,
kom hem klockan sju och hade sin tamburnyckel på en
nyckelknippa som de flesta herrar. Hvad hon var enfaldig,
hon visste ju, att hon ej var den enda, som bodde i huset.
Hon gick in i matsalen, slog i ett glas vatten åt sig och
drack. Så satte hon sig ner vid skrifbordet och ordnade
sina räkningar. Hon visste ej att huset var så illa bygdt,
att man kunde höra allt, som passerade hos grannen ofvanpå.
I annat fall hade hon troligen ej hyrt der. Under de
föregående dagarne, då hon haft så mycket stoj och väsen
omkring sig, hade hon ej lagt märke dertill, men i afton. Hon
hörde formligen det minsta knäpp deruppifrån. Nu ljödo
de tunga, manliga stegen öfver hennes hufvud, ja visst,
häradshöfdingens hvardagsrum låg ju alldeles öfver hennes.
Hon hörde små, lätta steg ila genom rummet, troligen hade
frun varit ute i köket och kom nu in för att helsa sin man
välkommen och lefva familjelif, familjelycka. Och hvad var
detta för ett välbekant, o så välbekant ljud, små trippande
barnsteg och ljudet af någon leksak, som drogs öfver golfvet.
Troligen en liten trähäst med klumpigt hufvud och omöjlig
hvit svans, hon kände till den sortens hästar, hon hade ju
en dylik, en söndrig, afsvansad tingest här bredvid sig i
skrifbordet — en relik, ett minne som allt annat. Oh, de
trippande barnastegen, den rullande trähästen, som ibland
föll i kull och så restes upp igen. Nu upphörde ljudet,
troligtvis lyftes barnet upp i pappas knä, hon såg dem alla
i tankarne, fader, moder, barn. Hon var ej afundsjuk, hon
missunnade dem ej deras lycka, men kunde hon ej fa vara
i fred i sin ensamhet? Nej, hon ville ej sitta och höra på,
Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
