Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man drog barnets vagn fram och tillbaka under det en ung,
frisk qvinnoröst sjöng en välbekant vaggvisa.
Hon låg och vred sig i sängen, omöjligt att sofva,
ljudet var visserligen ej mycket starkt, men detta ljud, det
var som om barnvagnens hjul gingo öfver hennes bjerta.
Hvarje nerv v§rkte, alla pulsar flögo. Hon hörde den
välkända vaggvisaus toner, hon kunde nästan urskilja orden.
Skulle det fortfara så här dag och natt? Det kunde ingen
stå ut med. En sådan svag man, som tillät att man drog
vagnen för att söfva ett friskt barn, hon visste ju, att det
var friskt, det hade ju nyss tultat öfver rummet och dragit
den välsignade trähästen efter sig och dansat.
Hon hade feber : sömnlöshet, tröttheten, de öfverretade
nerverna gjorde henne formligen sjuk. Nå, nu ändtligen
upphörde det pinsamma ljudet, det var som om en sten
lyfiades från hennes hjerta, hon kunde knappast tro på
möjligheten af att hon skulle fa ro — ja det var tyst, man
sjöng ej längre, hade upphört att draga vagnen, hon skulle
få sofva, sofva! Och hon sof några timmar, tungt och utan
drömmar. Men dagen började knappt sila sig in genom de
mörka gardinerna, då hon väcktes af barnskrik, var det
hennes barn? hon måste vakna för att se efter, om det var
sjukt — Nej, hon hade inte något barn mera. Det var
den lille deruppe. Skulle det aldrig bli morgon. Hon
tände ljus.
Gudskelof, klockan var redan half sex. Hon låg och
läste ett par timmar och steg upp vid åttatiden.
Förmiddagen gick temligen fort, hon hade ännu åtskilligt att ordna
med sina böcker. Vid tretiden upphörde hon och tänkte
just ge order om att skicka efter tapetseraren, som skulle
hänga upp det stora porträttet, då hon råkade se ut genom
tönstret.
Utanför, på gatan, stod en ung, högväxt, ståtlig man,
som kastade slängkyssar upp till våningen ofvanför hennes.
Jaså, det var häradshöfding Holm. Troligen stodo
hustru och barn i fönstret och helsade på pappa. Hon hörde
ånyo de snabba, manliga stegen i trappan, skramlet af
nyckelknippan och så ljuden af fotstegen deruppe, fadrens, modrens
och barnets. Nej, hon kunde icke hänga upp porträttet,
det var en alltför grym kontrast, de lefvande, mannen och
barnet der uppe, och hennes döda, målade på lärftet, här
nere. Bättre att platsen på väggen stode tom, det kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
