Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vet fruo, att häradshöfdingens barn sjuknat i natt?
Doktorn har just varit där och sagt, att det är difteri.
— Difteri, åh det är väl inte så farligt. Fina
öfver-drifver alltid.
— Det sa’ husjungfrun.
— Jaså, det var tråkigt.
Orden föllo helt likgiltigt. Lilla Fina, sora väntat att
frun skulle visa ett djupare intresse för nyheten, gick &ter
ut i köket.
Fru Wendt släppte broderiet, hon hållit i hand och föll
i tankar. Det var synd om föraldrarne, att barnet var
sjukt, men det var väl icke något vidare farligt. Fina
öfverdref, som sagdt, alltid. Hon kunde emellertid ej
fortsätta med sitt arbete, hon kände en besynnerlig oro och
ångest, som om hon på något oförklarligt sätt vore skuld
till barnets sjukdom. Hon tänkte på det lilla barnet, på
den stackars modren. Hon såg ej, när häradshöfdingen
kom hem, men hon hörde honom i trapporna en hel timme
före den vanliga tiden. Han stormade ej idag upp, han gick
tyst liksom vore han rädd att störa sitt sjuka barn. Det
var så besynnerligt. Denna tystnad, som på en gång rådde
däruppe var så hemsk, så tryckande. Inga manliga steg,
inga lätta ungdomliga, inga trippande barnfötter. De hade
flyttat in barnet i sin sängkammare och sutto där, nu kunde
hon göra räkning på en lugn natt. När Fina sade det spratt
hon till, det var som hade hon önskat dem däruppe sjukdom
och olycka för att hon skulle fa vara i fred. Klockan blef
sex, sju, allt var tyst däruppe, ja naturligtvis, inte kunde
de spela duetter, när barnet var sjukt, kanske döende, deras
enda barn, stackars, stackars föräldrar 1 Ah, hvad hon var
enfaldig, skulle hon nu börja att sörja för dessa främmande
människor! Hade hon ej tillräckligt med sina egna
bekymmer? I alla fall, i värsta fall, om de också miste sitt barn,
kunde de ju fa andra, som ersatte det, de voro ju unga,
om barnet skulle dö, hade de ju hvarandra — det kunde
aldrig bli detsamma! Men hvarför var hon så orolig, kände
samvetsförebråelser, det var som barnet blifvit sjukt därför
att hon missunnat dem det, därför att hon varit afundsjuk
på deras lycka. Hon gick upp och ned i rummet, ett rof
for en obetvinglig ångest, ii ej, det gick icke an att finna
sig på detta sätt. Nu hade hon ju tyst omkring sig, du
kunde hon ju läsa, skrifva, sy, tänka — det var ju det hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
