Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sängkammaren, eftersom intet ljud trängde ner. Tänk om
barnet vore dödt! Hur skulle hon fä veta, hur det stod
till, hon kunde ju ej skicka upp midt i natten till
främ-maude menniskor, som hon icke kände. Icke kände, nej,
det gjorde hon ju icke, det föreföll henne sjelf nästan
obegripligt, när hon tänkte på det. Hon kastade sin långa,
mjuka morgonrock öfver sig och öppnade dörren till
förmaket. Nej, Gudskelof, barnet var ej dödt, hon hörde hur
den lilla vagnen drogs fram och tillbaka, fram och tillbaka
och hon hörde den låga, vackra vaggsången. Nej, hon hade
ej med sin afund dödat sina grannars barn, det lefde,
eftersom barnjungfrun sökte sjunga det i sömn. Hon gick in i
sin sängkammare och lade sig. Nej, där hörde hon ej vagnen
och sången, och ångesten kom öfver henne igen. Hon steg
upp, tog kudde och täcke och bar dem in i förmaket och
lade dem på den raka soffan därinne. Der bäddade hon för
sig. Ja, här kunde hon sofva och hon sof som hon icke
sofvit på månader, år, så lugnt, så tryggt, så godt, somnade
in vid ljudet af barnvagnen, som drogs så regelbundet fram
och åter, fram och åter, af vaggsången, den välkända, den
hon sjelf som lycklig moder ofta sjungit för sitt lilla barn.
Och så gingo åter ett par dagar och nätter, de senare
tillbragta på förmakssoffan för att liksom vara det sjuka
harnet mer nära. En natt var det visst mycket, mycket
sjukt, ty hon hörde fadrens våldsamma snyftningar ner till
sig och då brast hon sjelf i ett häftigt, ljudlöst gråt. Hon
gret öfver deras sorg och ångest, öfver att det fans så mycken
sorg och ångest i verlden och att ingen, ingen gick fri.
Förr eller senare! Och hon bad innerligt och varmt till
Gud, att dessa stackars föräldrar skulle få behålla sitt barn!
Påföljande eftermiddag kom Fina med glädjestrålande
ansigte in till henne och talade om att doktorn sagt, att
faran vore öfverstånden och barnet var räddadt.
Barnjungfrun hade gråtit af glädje.
Och lilla fru Wendt gret också af glädje. Gudskelof,
att de hade fått behålla sitt barn, att icke alla barn dogo
så snart de blefvo sjuka.
Några dagar senare mötte hon häradshöfding Holm på
trappan. Han hade blifvit blek och mager, men såg
glädjestrålande ut. När han just var i begrepp att gå förbi henne,
hejdade han sig och lyfte på hatten:
— Det är ju med fru Wendt, jag har nöjet att tala!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
