Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håll; de vemodiga jamberna: Der andre sprach: das Lied
ist aus, de eldiga anapesterna: Dann reitet mein Kaiser
wohl über mein Grab och hufvudstrofen: Was schert mich
Weib, was schert mich Kind} grenadierens protest mot att
känna sig bunden vid hustru och barn, som han lemnat
hemma, gifver genom sin vildhet en mästerlig ersättning
för romansstilens känslosamhet. Blott skenbart handlar
denna dikt om troheten mot Napoleon ensam; den
förherr-ligar den glödande troheten mot fältherren, oändlig
entusiasm för den stora personligheten i allmänhet.
Gåfvan att skildra genom att i lyriken frammana
gestalter var gemensam för Béranger och Heine. Men
Bé-ranger var en visförfattare, Heine ett geni.
»Grenadie-rerne» börja, såsom fallet nästan alltid är med Heine, i det
lugna, jemua. Intet ligger mera fjerran ifrån honom än
Victor Hugos lyriska utbrott Lui toujours lui!; han
verkar icke genom direkt framställning, utan genom målning
af det mindre, det lilla, hvari den stora historien afspeglar
sig, till dess slutligen en svärmisk drömbild bryter fram nr
den enkla dialogen.
Var nu än föremålet för denna dyrkan densamma icke
värdig, så är sjelfva känslan icke derför mindre skön, och
den är alldeles af samma slag som då Heine i Reisebilder
skildrar, huruledes han som barn såg Napoleon ridande
genom den hertigliga trädgården i Düsseldorf. Kapitlet
börjar så här: »Men huru blef jag icke till mods, då jag såg
honom sjelf, såg honom med mina högt benådade egna
ögon, såg honom sjelf, Hosiannah, kejsaren.» Man lägge
märke till detta Hosiannah! I extasens ögonblick kommer
barndomsminnet, det gammaltestamentliga hell- och
jubelropet på hans läppar. Och hvad tänkte då barnet på? På
att det vid fem thalers böter var förbjudet att rida genom
alléen. Och se! Kejsaren med sitt följe red midt igenom
alléen — de rysande träden böjde sig livar han drog fram.
Heine såsom politisk skald anses som revolutionär, och
han var det. Men hans politiska lidelse är uteslutande
riktad mot medeltidsförhållauden och medeltidstro. Han är
på allvar antiklerikal, men icke på allvar demokratisk
entusiast. Hans största politiska dikt, Tyskland, en vintersaga,
gifver det rikhaltigaste vitnesbörd härom. Verklig lidelse
finnes här blott då skaldens osynlige ledsagare, liktorn med
den fruktansvärda yxan i Kölnerdömen, sönderslår skeletten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
