Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rop; och den tågar fram på gatorna i ständigt växande
skaror; bilder af Necker och hertigen af Orleans, då föremål
för folkets dyrkan, bäras i spetsen. Man möter furst
Lam-bese i spetsen för dragonregementet Royal-allemand; med
skott och kavallerichoker drifver han folket till
Tuilerie-trädgården. Folkets jäsning känner inga gränser; teatrarna
stängas, vapenbutikerna måste öfverlemna sina förråd till
mängden, franska gardets soldater sluta sig till folket, skjuta
ned flera af de tyska dragonerna, rycka i stormsteg fram
till Place Louis XV för att der jemte folket möta det väntade
angreppet från de kungliga trupperna. Men angreppet kom icke;
trupperna hade dragit sig till baka. Den följande dagen, den
13, ljöd stormklockan, generalmarsch slogs tidigt på
morgonen, staden vimlade af män beväpnade med yxor och
bössor, pikar och sablar och hvad af vapen de kunde få
tag i. Under dessa oroligheter hade Paris* valmän tradt
samman för att taga stadens ledning om hand och
upprätthålla ordningen. De beslöto bildande af en borgarebeväpning
på 48,000 man fördelade i sexton legioner. Det blef senare
det s. k. nationalgardet. Gårdagens gröna kokard utbyttes mot
en blå och röd, då grönt äfven var den hatade hertigens af
Artois färg. Blått och rödt var åter staden Paris’ farg.
Nationalförsamlingen hade härunder förklarat sig
permanent, fordrat truppernas afmarsch och upprättande af en
borgarmilis, uttalat sitt ogillande af Neckers afsked och
gjort konungens rådgifvare af hvad rang det vara månde
ansvariga för allt som händt och kunde inträffa. Hofvet förstod
ej att begagna sig af situationen, utan lät tiden gå sig ur
händerna i afvaktan på ytterligare truppförstärkning.
Så upprann den ständigt minnesvärda dagen, den 14 juli.
Folket trängde in i Invalidhotellet, bemäktigade sig der
28,000 gevär och några kanoner. Ett stort antal soldater
af olika regementen öfvergick till folket. Och så ljöd ropet:
till Bastiljen.
Bastiljens garnison var föga stark: 82 invalider och 32
schweizare var alltsammans, men genom sin konstruktion och
sina försvarsmedel, som dess hatade guvernör, Delaunay, sista
dagarne ytterligare förstärkt, var fästet desto starkare och
tycktes hånfullt le åt all tanke på angrepp af den parisiska
befolkningen såsom åt det vanvettigaste infall, som kunde
upprinna i någon menniskohjerna.
Kring Bastiljens väldiga murar samlade sig en stor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
