Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nationalitetsrörelsen och den folkliga frihetsrörelsen äro från
begynnelsen oskiljaktigt förbundna, såsom faktiskt framgår
af den europeiska folkstämningen under befrielsekrigen mot
den förste Napoleon. På 1840-talet uppflammade
nationalitetsrörelsen i Skandinavien, invigd af den intelligenta
ungdomen och skalderne, vid hvilkas hjertan hvarje stor idé
måste värmas för att erhålla utbredning. Den fick ett
blodsdop redan i Schlesvig-holsteinska kriget 1848—1850,
under hvilket svenska och norska frivillige kämpade i
danska armén och en svensk arméstyrka landade i Nordslesvig.
Kort efter Krimkriget och de italienska befrielsekrigen hade
redan den skandinaviska rörelsen tagit bestämd form i
sträfvan till en politisk union mellan alla de tre skandinaviska
folken. Man^ behöfver ju icke sjelf ha lefvat med på den
tiden för att kunna ha kännedom om den hänförelse, som
det italiensk-franska fälttåget och de tusendes segertåg
under folkhjelten Garibaldi uppväckte i hela Sverige, bland
massorna, i pressen, i riksdagen. Men hvad var
hänförelsen för det italienska nationalitetsverket annat än en
åter-klang af de väckelser, som den skandinaviska rörelsen
tillfört svenska folkets eget bröst? Var icke gemensamheten
i nationalitet samma anledning till förening mellan de
skandinaviska som mellan de italienska folken? Medförde
icke en förening åt de förra liksom åt de senare en
kraftigare utveckling, en större trygghet, inåt som utåt? Voro
ej alla dessa med glömska af forna söndringar frivilliga
broderföreningar mellan närbeslägtade folk en bild, en
förebild af den mensklighetens stora förening, från hvilken vi
ännu äro så fjerran, men till hvilken vi aldrig kunna
upphöra att sträfva? Det invändes, att den skandinaviska
natio-nalrörelsen icke kunde, som den italienska, medföra befrielse
från utländskt ok och inhemskt förtryck, emedan
Skandinavien ej led af någotdera. Det gälde dock att freda ett af
de skandinaviska brödralanden för en i dess inre innästlad
främmande makt, som hotade det med undergång, och en
folkfrihets- och sjelfstyrelseutveckling låg redan i sjelfva den
form, som man allmänt tänkte sig för den blifvande unionen,
nämligen en tillämpning af det nordamerikanska
statsför-bundssystemet. Må man blott lyssna till folkförsamlingarna,
litteraturen, pressen under senare hälften af 1850- och
början af 1860-talet, och man skall snart förnimma, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
