Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varmt och beslutsamt allt, som i Sverige står i
framåtskridandets led, uttalar sig för en skandinavisk union. 1
I samma led stod den De Geerska ministéren. Kunde
den göra sig likgiltig för den väldiga folkrörelse, som
uppbar tidens hela utvecklingsarbete? Måste icke unionsfrågan
med nödvändighet tränga sig på henne? Den gjorde det
otvifvelaktigt, såsom mig synes. Det skedde småningom,
i samband med den dansk-tyska konfliktens stegring. För
att komma svenska regeringens unionssträfvanden på spåren,
måste man således studera grefve Manderströms
diplomatiska noter och akter från början af 1860-talet. I dessa, i
de kontroverser, som stå i samband med dem, samt i
motsvarande danska statshandlingar, ligger förvarad historien
om konung Karl XV:s nordiska regeringspolitik. Jag kan
1 Redan 1856 finner man den politiska skandinavismens program fullt
utveckladt i G. Lallerstedts officiösa, sakrikt och talangfullt skrifna arbete:
Skandinavismen, dess farhågor och förhoppningar, hvilket utkom samtidigt
i Paris på franska och på svenska i Stockholm. Det var en kommentar till
traktaten mellan Sverige och Vestmakterna d. 21 nov. 1855. — 1857
utgaf O. P. Sturzen-Becker under pseudonymen Arnliot Gellina en broskyr
om Den skandinaviska frågan, i hvilken det heter: Vi föreställa oss
oundgängligheten af ett slags federativ- representation med bestämmelse att
bereda sådana unionens gemensamma ärenden, hvarvid folkets röst framför
allt borde hafva ett tillfälle att göra sig kollektivt gällande för att bana
väg till vidare öfverenskommelser och närmanden, samt att votera sådana
unionens gemensamma utgifter, hvarom tid och omständigheter kunna bjuda
att man förenade sig. Men med allt detta antaga vi den grundsats, att
de tvenne länderna må, hvar och en inom sig, fritt utveckla sin
sjelfstän-diga individualitet. Vi äro Öfvertygade, att just denna fria utveckling, att
denna styrelse lemnad åt sig sjelf i hvad angår hvart och ett rikes särskilda
inre angelägenheter skall leda till en efter hand sjelfvilligt åstadkommen
jemkning till större likhet mellan institutionerna. — År 1862 utgaf grefve
Erik Sparre en broskyr: Om den skandinaviska frågan, i hvilken yrkas
de tre skandinaviska ländernas snara politiska sammanslutning, hvarefter
yttras: Hvilka vådor för nationaliteten skulle uppstå genom nationernas
sträfvan till samma mål? Den nationalkänsla, som finnes eller ytterligare
väckes, kan icke förlora i kraft derigenom, att den vid sin sida ser en
annan nationalkänsla, sträfvande att höja sitt eget land, på samma gång
den verkar för det gemensamma moderlandet. Eller har erfarenheteij
någonsin gifvit vid handen, att känslan för den kommun man tillhör minskas
derigenom att denna utgör del af ett stort land? Tvärtom, dessa känsior
understödja, väcka och lifva ömsesidigt hvarandra. De band, som fasta oss
vid fosterjorden, skulle ej derigenom slappas. Men den vidgade synkretsen,
de större vordna frågorna skulle förädlande inverka på dessa nationella
sträfvanden, och motverka nu ofta nog synliga bemödanden att höja sig
sjelf endast genom nedsättande af andra. — Sålunda omfattades och
utvecklades från olika läger den skandinaviska qnipnsfrågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
