Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4 augusti hade man verkligen hållit något festligt
»zweck-essen», och nationalförsamlingen befann sig derför på
eftermiddagen till stor del i ett rätt upprymdt tillstånd. Man
hade måhända annars ej fullt så enhälligt och entusiastiskt
afstått från rättigheter, som så nära berörde de egna
intressena. Åtminstone hade väl högeroppositionen gjort sig
bättre hörd. Der funnos också en mängd kringsigtiga
opportunister, som »likt mjölnaren i sagan kunde skryta med,
att, fastän de ej förmådde styra vindens kosa, kunde de
likväl ställa qvamvingarne så, att de sjelfva hade gagn deraf,
blåsa från hvad håll det ville». De skulle nog under en
förmiddagssession ej hafva försummat att anlita sin
kompromissfärdighet.
Den föga bemedlade vicomte de Noailles (Lafayettes
frände) inledde diskussionen med en högstämd erinran om
stundens kraf. Den rike hertigen af Aiguillon skildrade
derefter den fattiga landtbefolkningens lidanden med sådan
vältalighet, att många af de närvarande rördes till tårar.
En mängd drag af feodalrättigheternas medeltidsbarbari
meddelades; så omtalade Lapoule från Franchecomté, att
i några trakter af hans hemort qvarstod en rättighet för
godsherren att vid hemkomsten från jagten uppskära magen
på två af sina underhafvande för att deri värma sina
frysande fötter. »Bort med feodalrättigheterna 1» blef nu det
lösensord, som ljöd genom det ena anförandet efter det
andra, och de närvarande medlemmarne af adeln, äfven de
mest högersinnade, förstodo denna vink och hörsammade
den. »Är det från oss personligen, som nationen väntar
uppoffringar», sade markis de Foucault, »så varen
förvissade, att I ej förgäfves vädjen till vårt ädelmod. Vår
högsta åstundan är att i det yttersta försvara monarkiens
rättigheter, men vi kunna slösa med våra enskilda och
personliga intressen.»
Frän adelns privilegier kom turen till kyrkans.
»Gudomen är medborgare hos människoslägtet», utropade abbé
Fouchet, »och det andliga ståndet måste derför dela lika
lott med det verldsliga.» Sålunda afstodos annater,
prebenden, jura stolae och andra sådana föfrnåner. Att det
andliga ståndet alltjämt besatt »stor klokhet i verldsliga
ting», röjde sig emellertid äfven nu, midt under
uppoffringens hänförelse. Man afstod nämligen ej reelt från
tionden, utan betingade sig, att den skulle, ehuru för billigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
