Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blott på verklighetsiakttagelsens väg, genom verklighetsframställ’
ningens konst kunde det bli lif i vår literatur.
Om den na efter snart tjagu års vandring på dessa banor
behöfver försöka sig i nya riktningar — hvilket ja helt ungs
röster fordra — vet jag icke; säger blott: »Visen oss att I
kunnen skapa något godtf något lifskrafligt, något hänförande, så
är det mig alldeles likgiltigt, om I dikten en saga eller en
roman, en symbolisk diktning med scenen på Sjastjernan eller en
Bambocciad, som ageras på den värsta ölkrog. Fiesole eller
Adrian Brower — det är detsamma, om blott konstnärssjälens
väldiga andedrägt blåser sitt lif i ett poems näsborrar. Men jag
bryr mig t—n om edra teorier, förrän jag ser deras frukter.»
Ännu var jag tvungen att ge lektioner, men behöfde icke
öfveranstränga mig. Tidskrifternas redaktioner sökte app mig
och jag började hoppas på att den tid skulle komma, då jag
kunde helt och hållet offra mig åt min konst, att min
ungdoms-förhoppning kunde bli verklighet.
Borchsenius var under dessa år för mig en alltjemt
uppmuntrande vän. Han retades med mig på sätt och vis, han
kände mig nämligen tillräckligt för att frukta att jag lätt kunde
frestas att lägga mig till ro på min lilla lager. Förut hade han
varit benägen tro, att jag borde bli vetenskapsman, och han ville
alldeles inte höra på mina försäkringar om att jag kände mina
krafter svika inför denna uppgift, att jag, trots ganska grundliga
studier på literaturhistoriens område, saknade den
framställningsförmåga, som skapar historiska konstverk. Att vara samlare och
blott kritiker passade mig icke. Nu var Borchsenius lika så
ifrig att jag skulle ge studierna en god dag. Deri var jag icke
ense med honom. Kunskaper äro en god grund för poetiska
byggnadsföretag, ansåg jag, och jag anser ännu att de geniala
ignoranternas tid längesedan är förbi.
En rad lyckliga år följde.
1877 fick jag min önskan uppfyld att komma till Södern.
Man gaf mig skaldeportionen af det Anckerska legatet. Det var
Molbech (författaren till Ambrosius) jag hade att tacka derför.
IVJin ansökan till detta legat har sin egen lilla historia, som jag
genast skall berätta. Jag var nära 40:talet, men jag kände mig
yngre än då jag var 25 år.
Omedelbart före vår afresa, samlade vi våra vänner till en
liten afskedsfest i vår nya lokal vid Fredriksborggade. Der var
Arentzen, der var Brändes, der voro politikern Pingel och Hörap.
Der disputerades, sjöngs, spelades, skämtades och skrattades och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
