Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nog på dagen två månader derefter hade Pelles stämma för
alltid tystnat.
Och inte såg just heller Pelle ut som den der ännu
på åtskilliga år gjort upp sin räkning med lifvet. Blek och
mager hade han sett ut i många år, och ingen hade hört
honom klaga öfver något kroppsligt ondt. Fastmera ordade
han ännu i det sista om sin oomkullrunkeliga berghelsa.
»Ser ni, pojkar, min gamle pappa hemma i Norrköping är
frisk och kry som ett vinterny och jag har godt påbrå. En
östgötapojke har fan i kroppen. Han faller inte i första
slaget, caramba!» Men han föll ändå, föll knall och fall
kan man säga. »Menniskan spår och gud rår» heter det.
Pelles sortie från scenen skedde temligen omärkligt.
Han hade under den här säsongen endast hunnit att vara
med om tre föreställningar — alla i samma pjes, nemligen
Webers »Oberon», der han framstälde den svarte,
fallsett-talande seralj väktaren Aboulifar, för öfrigt en af hans
roligaste uppgifter, der han med lika stor virtuositet åt äpplen
och gnälde falsett — ett kostligt motstycke till en annan
berömd svensk framställning i samma genre — salig gubben
Nordberg i »Läderlappen», hvars gnällande »Effendi, effendi»
brukade framkalla sådana intensiva stormar af munterhet.
Aboulifar var emellertid endast en talrol.
Som sångare tog Pelle sitt afsked från operascenen
redan i somras, då han vid sista föreställningen för säsongen
medverkade som uppsyningsman Zizel i »Konung för en dag»,
d. 15 juni. Han var då vid briljantaste stämning så väl
under föreställningens gång som efter densamma, då hela
operapersonalen samlats i foyervåningen till en kollation för
sin högt förtjente chef, hofkapellmästare Nordqvist. Särskildt
erinrar jag mig hur Pelle med sin vanliga oförbrännerliga
förmåga höll nachspielet i gång långt sedan solen kastat
sitt rosenskimmer öfver Riddarholmsfjärdens och Strömmens
glittrande vatten. Under en paus i den improviserade balen
hördes en väldig knackning i bålen. Det var Pelle som med
ljudelig stämma manade till tystnad. Det var en hyllning
till chefen han utbragte. Men den skilde sig från de
föregående talen derigenom att den var — på vers. Pelle egde
en ovanlig förmåga i att extemporera på versfot. Och den
gången öfverträffade han sig sjelf. Det var ett långt qväde
på orimmad hexameter han framförde. Ibland kom väl en
eller annan »konstig» vändning, men trogen det gyllene elfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
