Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans rikhaltiga repertoar, som verkligen var så mångskiftande
man kunde begära. I alla roller var han icke lika lyckad,
det hade för resten varit mer än obilligt begärdt. Pelle var
nemligen i hög grad beroende af hvad slags »disposition»
han hade för de uppgifter han fick sig förelagda. Roade de
honom icke, så gjorde han heller just ingenting
märkvärdigt af dem. Till denna kategori hör hans Cornélius i
»Nürnbergerdockan», hvari han efterträdde Uddman, men
der man föga märkte något af hans annars så kraftiga
humor. »Löpar-nisse» i »Vermländingarne» var han nog icke
olifvad för, men, i motsats mot hans många biografer,
måste jag tillstå, att han här just icke åstadkom någonting
vidare roligt, man må nu för öfrigt alldeles taga ur
räkningen de verkligen dråpliga föregångare han hade i denna rol.
Fysikerprofessor Spalanzani i »Hoffmans sagor», en af
hans sista uppgifter å operascenen, led äfven den af en
anmärkningsvärd torrhet, hvilket till och med märkes vid
en jemförelse af hur det partiet framställes med dess
nuvarande rollbesättning.
Men till gengäld har Pelle Janzon producerat många
verkligt ypperliga framställningar som icke så snart skola
förgätas. Man erinre sig endast sådana prakttyper som
hans Vulcanus i »Philemon och Baucis», der han lyckades
åstadkomma ett riktigt ideal af fulhet, och der det alldeles
snedvridna i ansigte och figur, den oberäkneliga gängligheten
i rörelsen, den vresiga skadeglädjen, sällsamt parad med
godmodig hjelpsamhet tillsammans bildade ett original af
kostlighet, eller hans på en gång militäriskt barske och
varmhjertade Sulpice i »Regementets dotter», hans lifligt
spänstige och smidige Gritzenko i »Nordens stjerna» eller hans
Dulcamara i »Kärleksdrycken», der han till och med gick
upp mot Uddman i sjelfbelåten galghumor. I tacksamt
minne böra äfven ihågkommas några af hans ypperliga
orientaliska figurer: den kärleks varme Baskir i »Lalla Rookh»,
uppsy ningsmannen Zizel i »Konung för en dag» samt Aboulifar
(förut nämnd här ofvan). Till hans mest lyckade
framställningar må vidare räknas två sådana hvar i sitt slag så fint
utmejslade figurer, den fråssande, skenhelige
klosterportvakten i »Svarta Dominon» och den »odödlige» riddaren
Fal-staff i »Muntra fruarna», om hvilken det med rätta yttrats
att han här icke blott var en skrattretande farsör, utan
äfven en verklig karaktersframställare, och just så kraftig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
