Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drabbar teatern lika mycket som författaren, är den, att
Strindberg nu, när han skrifver skådespel, gör dem långt
mindre dugliga att uppföras än förut. Man tage t. ex. Fröken
Julie, som med en smula omsorgsfullare förberedelse, en
finare psykologi och mindre fysiologi kunnat bli ett drama,
som en teater skördat ära af alt spela. Och hvilka starka
roller inrymde det icke, både fröken, köksan och isynnerhet
den präktiga lakejen? En sådan roll borde fresta en
intelligent och energisk skådespelare sådan som hr Personne,
hvilken kunde sammansmälta figurens komiska och brutala
sidor. Men som Fröken Julie nu är skrifven, törs icke
Dramatiska teatern uppföra det intressanta stycket, hvars
värde beror på karaktärsskildringen, men sannerligen inte
på handlingens våldsamhet. År efter år har Dramatiska
teatern icke uppfört något stycke af Sveriges främste skald
och dennes stora kraft förspilles. Man hemtar från Spanien
en medelmåttig dram sådan som Galeotto, hvilken fyller en
hel säsong, medan man icke begagnar de inhemska krafterna.
Ty följden af att Strindbergs allvarsamma konst
under-tryckes är vidare den, att publikens smak, som icke tvingas
till det större, helt naturligt vänder sig ännu hastigare till
det mindre betydande och mindre mogna. Hur
karaktäristiskt att En räddande engel ideligen spelas, medan Sanna
kvinnor, fru Edgrens bästa arbete, icke hör till repertoaren 1
Hur karaktäristiskt att I telefon sänder afton efter afton sitt
tomma hallå ut öfver scenen, medan Final faller till
marken. För få år sedan uppfördes ett märkligt skådespel af
Tor Hedberg, En lifsfråga. Publiken alTärdade det genast.
Kan man förvåna sig öfver att Geijerstam, skrämd af
spåren, slår sig på att skrifva farser, och tror man, alt de
yngre i det hela taget med förtröstan vända sig till teatern?
Det gror ingen säd, när man inte sår och för tillfallet tyckes
den svenska smaken snarare lägga stenar i vägen för en
ung och god konst än bereda jordmånen.
Alldeles orimligt skulle det vara, om man kastade
skulden på direktör Fredrikson och hans kamrater, hvilka skola
stå i breschen för ett nyupprättadt privatföretag, ett vågspel,
som billigtvis måste begränsas af en oundviklig hänsyn till
kassans kraf. Dessutom skall man alldrig ställa
teaterdirektioner till ansvar. En publik har den teater, som den
för-tjenar. Och den äfven i Sverige mäktiga konservatismen,
det literära pryderiet, det sociala ibjeltigandet och den all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
