Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringaste mån är gåtfull. Jag tillåter mig derjemte antaga,
att min granskning af det svensk-norska kabinettets
skandinaviska politik eger i och för sig ett allmänt intresse;
ty säkert skall det glädja hvarje svensk, likasom hvarje
ädelsinnad norrman, han mä nu vara skandinav eller
anti-skandinav, då han finner, att de beskyllningar för
opålitlighet och löftesbrott, som man riktat mot de förenade rikenas
regering åren 1863—1864, i verkligheten icke äro befogade.
Det fins en olikhet mellan svensk-norska kabinettets
politik och Karl XV:s unionsförslag; men denna olikhet
är ingen motsägelse, endast en modifikation i den
riktning, i hvilken båda gingo. Svensk-norska regeringen hade
accepterat Eiderprogrammet, som hade en svag punkt i de
sydslesvigska distrikten med sin tysktalande befolkning. De
som uppgjorde unionsförslaget 1864 erkände
nödvändigheten af ett nationelt beriktigande af gränsen mellan
Skandinavien och Tyskland. Detta innebar dock ej ett
splitternytt förslag. Ett dylikt framstäldes i Danmark redan
1848, och hade då inflytelserika anhängare. Kriget 1864
var ock knappast slut innan betydande röster bland det
nationalliberala partiet offentligen medgåfvo, att en af
orsakerna till Danmarks olycka var den, att ett sådant
beriktigande ej blifvit i tid företaget. Då dessa förklaringar
i sjelfva verket rättfärdiga en af hufvudpunkterna i konung
Karl XV:s unionsförslag, må de äfven här anföras. Orla
Lehman, minister både 1848 och 1863, skrifver1: »Aret
1848 åstadkom en stor försvagning af den gamla statsrätten,
i hvilken vår gamla historiska riksgräns vid Eidern egde
sin hemul, och gaf en kraftig lyftning åt
nationalitetens rätt, som fordrade en nationel gräns. Hvar denna
gräns ligger eller, rättare sagdt, hvar den skall dragas,
derom kan man tvista; men visst är att den icke ligger
vid Eider. Efter den synnerliga styrka, som den nya
nationalitetsprincipen vunnit gent emot oss och efter den
blodiga brytning, som egt rum, vardt det nu min
öfver-tygelse, att en slutlig lösning af konflikten mellan oss* och
Tyskland kunde nås endast genom att väsendtligen taga
hänsyn till nationaliteterna, alltså — såsom jag dåförtiden
uttryckte det — genom att tyskarne finge sitt Slesvig-
1 Om Aarsageme til Danmarks Ulykke, ct historisk Tilbageblik,
Kbhvn 1864.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
