Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opera, flit räkna vi svärmen af »iortrogne» och »vänner»,
såsom Lorenzo i Den Stamma, Rudolf i Tell, Gaspard i Leonora,
Riccardo i Ernani o. b. v. o. 8. v. Just i sådana småpartier
har man nästan mest märkt att Robert Ohlson, den tysta
kraften, är borta. Ovanligt musikalisk, kunde han nästan hvarje not
i de operor han sjöng och de voro många att ej säga alla. Ty
också som korist gaf han sig ibland med i leken af intresse för
det hela och af harm öfver de vanliga koristernas »träaktighet».
8ålonda kunde man under samma opera fä se Ohlson än i
tyranners led, än bland upprorsskarans koryféer, och han delade
Bina gracer lika, utan funder och utan politik. Var salongen
proppfull, sjöng han bra, var den skallig som en 100-årig hjessa,
sjöng han nästan än bättre, »för nu är det mindre hostare och
barklare och nu lyss di alldeles utaf tusan». Alltid glad och
oiörskräckt, fanns han jemt på sin post, och pligten hade hos
honom intet obytt med plikten.
Det var en ovanligt sympatisk företeelse, Robert Ohlson,
och de fosterländska sånggudinnorna hviska med vemod och
tacksamhet öfver hans för tidigt redda grift: »Hvila i frid, du gode
och trogne tjenare!»
Då Anna Klemming fälde uppriktiga tårar öfver denne sin
kamrats bortgång, den hon alldeles nyss spelat emot i »Kungen
har sagt det», med de orden: »Han var ju alldeles nyss här,
så stark och så glad», låg det i dessa tårar och dessa ord en
omedveten förutsägelse öfver hennes eget sorgliga och —
lyckliga öde. Det var ett grannt löfte, som brast med henne i
döden, en begåfning, som just kort förut fått karakter af ömmare,
ädlare, finkänsligare innebörd än förut, en fiit af jern, en röst
af silfver, som på sistone mjuknade upp alltmer från sin forna
stålaktiga käla, en lofvande dramatisk talang, under våren
manifesterad i två så skilda, men aktningsvärda, delvis framstående
studier som Regementets dotter och Valentine, föröfrigt en god,
ädel ung varelse utan »teaterlynne» och med förlåtelse för de
intriger, hennes framstående plats utsatte henne för, i det yttre
en bild af Svea, stark och blid, nordiskt vän och kraftig, nu
slumrande på rosor i den vackra graf hon sjelf valt sig. Som
en rosenknopp, härjad af tidig vårfrost, skall hon slumra i sin
▼åns hjerta och hennes vän är hela den publik, hvars hopp hon
rar, hvars minne hon blef och hvars fridshelsning blommar som
röda rosor under det hvita bårtäcke, hvarmed vintern smyckar
hennes hvila i döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
