Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fenella var en ung vacker balettclev, vid namn Lindenau,
som ej tycktes ega det individuela lif, föregångerskor i rolen egt,
såsom Elise Hvasser, Gurli Åberg och senast Georgina Hjort,
men som på grund af sitt intagande yttre och den väl inlärda
och täckt utförda plastiken gjorde rätt god lycka i det
visserligen fordrande men ock rätt gifvande titelpartiet. Fiskrarne
tycktes delvis mycket försnufvade, deras yrke inbjuder ju ock till
slik treflighet, också voro deras ylleskjortor alla försigtigt
hopknäppta högt upp i halsen. Den vackra operan är emellertid
väl värd att stå qvar pä repertoiren, man kan ju försöka litet
längre fram under en mindre influenserad tid, hr Odman skulle
säkert bli en både naiv och liflig Masaniello, för öfrigt kan det ju
vara roligt för ombytes skull att höra hur en icke*debutant
sjunger detta af debutanter fruktansvärdt omhuldade parti.
Dagen på den dagen firade hr Odman en rättmätig triumf
i Leonora.
Dess hjeltinna var signora Osclw. För denna uppgift är
hon fullt passande, här svär ej apparition mot röst, spel mot
sång, här enades alltsammans till något högeligen framstående.
Fröken Oselio bade något lagt om partiet, hvars lägsta
toner hon ej tog. Hon hade gjort detta altparti mer till sopran
och slungade i cabalettan ut ett högt H med mycken éclat.
Hennes låga c—g hade dock den nödiga fasta alt timbren,
hvil-ket särskildt slog an i den med magnifik stil föredragna
c-dur-arian: O mio Fernando! Denna scen i sin helhet var ett
bril-jant-smycke som fä och efterföljdes af dånande applåder, hvilka
den för opera realism svärmande sångerskan oväntadt nog besvarade
med att omotiveradt rusa in två gånger glad och trippande efter
den nyss illusoriskt uttryckta smärtan. Det lät som: »Jag bara
gjorde mig till litet nyss för Er, jag är inte alls ledsen, jag,
tvärtom så glader så!»
Fiihlcrna i de mellersta akterna erhöllo stark glans genom
denna Leonoras energiska accenter och dånande, men aldrig som
Al matis skärande stämma. Halfdagrar af skär tjusning bjöd
sig-noran på i slutakten^ som äfven dramatiskt satte kronan påT
verket. Länge skall en åhörare minnas hennes i förkrosselse dränkta
åkallan af Fernandos förbarmande: »O Fernando mia vita», eller
hennes inspirerade glädje i allegrot: »Vien, tutto oblio» efter
den poesinka scenen, der Fernando meddelar Leonora himlens
förlåtelse och denna bäfvande frågar: »E tu?» — »Io t’amo!»
Ej mindre bögstämdt, fint och gripande gjordes slutet, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
