Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kena gunstling. Man beundrar och smickrar honom i tid och
otid. Såsnart hans namn står på affischen gör man sig
räk-ning på ett litet mästerverk af skådespelarkonst, och till och
med då han sjunger i operetten, utan tecken till röst, klappar
man och ropar bravo. Denna göteborgspublikens gullgosse är
herr Justus Hagman.
Jag såg honom i flera roller, och jag sökte finna honom
utmärkt, som publiken. Men det var mig omöjligt. Det var
en viss dugtighet i allt hvad han gjorde, något som
ovilkorli-gen måste dupera den stora massan. Men fin, modern konst
var det icke. Det var Pousette i föryngrad upplaga — gamle
Pousette, som gick igen med alla sina fel och förtjenster —
Om nu herr Hagman redan grånat på tiljorna, skulle man ju
mycket lätt kunna förstå detta uppskrufvade patos, detta
öfver-drifna spelsätt, men då hr. H. är ännu en helt ung man, kan
jag icke annat än beklaga, att hans talang kritiklöst följer en
väg, som leder tillbaka till 40-talets konst och slutligen måste
stelna i onatur och förkonstling. Se honom bara göra sin sista
scen i Echegarays gripande drama »Galeotto»! Det är teater —
teater allt igenom. Och ändå hade hans don Manuel
betingelser för att kunna bli något. Men — hvar fins instruktören? —
instruktören, som skulle kunna finhyfla detta skådespelarmaterial,
förfina, stöpa om i modern form denna talang, som ännu tror målet
vara att karrikera kärleken, passionerna, lidandet och döden.
Nej, herr Hagman, bryt helt och hållet med ert gamla spelsätt,
studera, arbeta och tro framför allt inte, att allt är välbestäldt
när applåden — ögonblickets betydelselösa ära — ljuder i edra
öron. Ack, sedan bifallsstormen tystnat — sedan är också
skådespelaren glömd, så framt han icke genom den gripande
enkelheten, sanningen i sin konst förstått att för alltid etsa in
hvad han gaf i publikens minne.
Men det är på lustspel och operetter Stora teatern, som
sagdt, bygger sin egentliga repertoar. Och med den personal
den nu har alt förfoga öfver, och med den bortkommenhet denna
— naturligt nog— lägger i dagen på det allvarsamma dramats
fält, är det på komediens glada område, teatern skall vinna
sina segrar.
»Två svärmödrar», herrar Bissons och Mars’ galna fars, *Les
surj/rises du divorce», som så många aftnar å rad höll drama*
tiska teaterns publik vid godt lynne, spelades äfven i Göteborg
förträffligt. Der var fart och lif och en utmärkt iscensättning.
Hr Albert Ranft slog sig riktigt lös, gaf en muntert och lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
