Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toner o. s. v. Endast Duprez har kunnat göra detta
korrekt (en liten tid), sjelfva Nounit, annars den förste och
bäste Robert, mäktade det ej.
En preghiera fick ej heller fattas, hade icke kanske
Auber gjort stor lycka med en sådan i Den Stumma? Men
här skulle första tenoren och il basso profondo ej slafviskt
biträda i resp. körstämmor, här skulle de fristående briljera,
den ena knipa sitt höga C, den andra sitt låga F. o. s. v.
Denna komposition lyckades. En vacker melodi
understödes af en fint arbetad harmoni och nobel rhytra,
solisternas inlägg äro ädla och effektfulla. Härmed hade nu »Den
Stumma» genomgåtts. I »Tell» fanns en kärleksduett, som
Meyerbeer derpå erinrade sig, ett amoroso och ett eroico,
bägge med koloratur. Voyons! Roberts och Isabellas
koloraturduett kom sålunda till stånd, ett chevalereskt,
smekande lätt behagsjukt andantino med ett blänkande
fyrverkeri af duovokaliser i slutet samt ett krigiskt briljerande
allegro con spirito med koketta kromatiska
imitationspassa-ger och rätt mycken ridderlig bravur öfver det hela. Ur
Tell togs också, beklagligen not för not, Roberts tirad om
Rosaliaqvisten midt i 3:dje aktens recitativ, en ädel
ridderlig melodi, hvartill originalorden i Tell lyda: O Ciel, tu
sais si Mathilde m*est chère».
Sutim cuique. Efter att sålunda ha kikat in (litet
smått indelikat) bland den Meyeerberska musikens kulisser,
så görom rättvisa åt det myckna goda, hvarmed Meyerbeer
sjelf riktat den dramatiska musiken. Vi ha redan nämnt«
att han skrifvit många stilfulla nummer, der hans
egendomliga stil korrekt och klart utvecklar sig. Meyerbeers
preludier som ersätta ouverturen, utmärka sig alla för
konstnärligt populariserad vetenskaplighet, så ock det till Robert
med dess magnifika besvärjelsethema och dess lika lärda
som klara kontrapunktiska behandling. Réentrén i slutet af
motivet för full orkester forte fortissimo är ett genidrag,
som imitatorum pecus, af hvilka Meyerbeer egt. flera och
otacksammare (Wagner t. ex.) än de flesta, icke försummat
tillegna sig bland otaliga andra annekterade saker, nemesis
divina för Meyerbeer, som sjelf dock aldrig gått så långt
och okritiskt till väga. Melodiska glansperlor af ganska
originel affattning finnas i stort antal. Alices Edurromans är
innerlig och rörande, dess harmonier särdeles veka och
inträngande. Siciliennen har nu blifvit utnött som de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
