Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raler (gamla, om de ock ännu dansa) utesluta från aina kalkyler,
hvad som i Sveriges äras dagar räknades för ypperst och
mäktigast, — en rättfärdigs sak, ära och heder, tro och lofven, de
orättvist anfallnes öfverlägsenhet i mod och kraft, fast ej i antal
och krigsmateriel^ och den feghet, som vid ett kraftigt motstånd
bemäktiga sig röfvarhorder, äfven om dessa pådrifvas af
korpo-ralskäppar, — men framför allt Herran Zebaoths arm, som är
den anfallnes värn, som så ofta underligen bistått den »lilla hopen».
Dock, sådane tankar vinna ej gehör hos det njutningslystna
hufVudstadsfolket, — och dit hörer mången inflytelserik, som
dock i de vackraste tal, vid stora tillfällen, till fören e pratat
skandinavism ända till en olidelig ytterlighet och under vilda hurrarop.
Jag har en gång efter en middag på Slottet haft tillfklle
att helt korteligan och uppriktigt säga mina tankar i detta ämne
till H. M. Konungen, och det gjorde mig ondt, när han helt ve*
modigt yttrade: »Ja, nog vet du att jag vill»!
Tiden skall visa, hvem det är som icke vill, och hvilka de
sannskyldige bevekelsegrunderna äro. Måtte det nu ej vara för
sent, äfven om ångern skulle, under norrmännens inflytande,
begynna att verka.»
Sthlm 28 mars 1864.
C. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
