Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med samma faktorer som Alexander I. Sålunda fick val nu
Ryssland satta uppviglingsmaskineriet i gång på Balkanhalfon
och drifva sakerna i det läge, hvarur en konflikt kunde
framgå. Men Österrike, med ryggslod af Tyskland,
modifierade från böijan betydligt Rysslands program och arbetade
för konfliktens lösning hällre på diplomatisk väg än
militä-risk. Sålunda nödgades Ryssland genom sina medallierades
enstämmighet 1875 att ingå på det af Andrassy uppgjorda
förslaget, enligt hvilket sultanen skulle anmodas att på
fredlig väg afhjälpa de missbruk, som närmast föranledt de af
Ryssland underblåsta uppresningarne, och Andrassy aflät
därom en not i de tre alliansmakternas namn. Men
Ryssland och Turkiet samverkade, hvartdera på sitt sätt och i
motsatta syften, att omintetgöra verkställigheten; Midhats
uppskofspolitik gick nämligen här, utan att veta det, hand i
hand med Ignatievs intrigspel. Då hölls kanslersmötet i
Berlin, hvarifrån afläts det »memorandumt, som skulle gifva
ökadt eftertryck åt Andrassys not.
Men genom Serbiens och Montenegros af Ryssland
inspirerade uppträdande blef kriget på Balkanhalfon
oundvikligt. Det gälde då att hindra Ryssland från att ensamt taga
byte; det såg sig också nödgadt att på sammankomsten i
Reichstadt 1876 gifva sitt bifall till Bosniens och
Herzego-vinas besättande med österrikiska trupper. Då sedan ryssarne
stodo segrande, men af sina förluster skäligen utmattade,
utanför Konstantinopels murar, var det Andrassy som i förening
med Beaconsfield, väl äfven med Bismarck bakom sig, ryckte
en god del af segerns påräknade frukter utur deras händer.
På hans synbara initiativ tillkom kongressen i Berlin 1878,
om än Beaconsfield och Bismarck egentligen voro de som
genomdrefvo den.
Den ställning, som dc tre kanslererna intogo till den
kyrkopolitiska »kulturkampen*, bestämde i ej ringa mån
deras förhållande mot hvarandra under och närmast efter Ber*
linkongressen. Att sätta verlden i krigsbrand för att under
den allmänna förvirringen återvinna Kyrkostaten åt påfven,
det var jesuitpolitikens innersta syfte. Från böijan hade
kardinal Manning betecknat den orientaliska frågan som en
häf-stång för sådant ändamål. Den skulle nämligen i sin
utveckling medföra sprängningen af trekejsarförbundet, på hvars ruiner
skulle resa sig en »katolsk liga* mellan ett klerikalt Frankrike, ett
klerikalt Österrike och ett med påfvestolen (genom det nöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
