Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvänne minnen
af en gammal musikälskare.
Ja, val gammal, ty den vördnadsvärde författaren, som välvilligt
behagat uttryckligen meddela berättigandet att här återgifva dessa
anteckningar, den berömde franske skriftställaren och kritikern grefve
Armand de Pontmartin, har uppnått en ålder af 79 år.
Få torde de vara i den ännu lefvande generationen, som kunna
säga sig hafva öfvervarit den stora premièren af Meyerbeers
Robert-le-Diable för snart sextio år sedan, men säkerligen ingen skall i dag förmå
beskrifva med en så ungdomlig liflighet både sjelfva denna första
representation på teatern och det sällsamma mellanspelet hos Meyerbeer sjelf.
Då Robert af Normandie efter mångårig hvila nu för kort tid sedan
återupptagits på Stockholms lyriska scen, torde våra läsare i likhet med
oss finna, att detta första minne nästan har sitt apropos för dagen.
Grefve Armand de Pontmartin, född i Avignon 1811 och tillhörande
en gammal legitimistisk familj, gjorde sig tidigt känd som en af
Frankrikes ypperste kritici. Utom en mängd kritiker och kåserier, införda i
tidskrifter från 1820-talet ända tills nu, har han utgifvit flere framstående
arbeten, såsom Mémoires d’un notaire (1848—49), Causeries literaires
(1854—56), Souvenirs d’un vieux critique (1881 o. följ.). I de bidrag,
hvarmed den gamle legitimisten hedrat »Ur Dagens Krönika», har han
städse lagt å sido all den anti-voltairism, hvarmed han eljest älskar
genomsyra sina uppsatser, och framstår endast som den spirituele, den äkta
franskt qvicke berättaren. Red.
I. Meyerbeer och premièren ai Robert.
»Robert-le-Diable» uppfördes första gången på Stora
operan i Paris den 21 November 1831. Den tiden var
jag* en ganska obetydlig liten herre. Jag hade knappt mina
tjugu år fylda och hettes göra min juridiska kurs; men i
sjelfva verket sysselsatte jag mig mest med literatur och i
synnerhet musik. Det märkligaste var, att det var just en
af de juridiske professorerna, som blef medbrottslingen i min
musikaliska passion. Professor Poncelet var lika mycket
känd i den musikaliska verlden som bland rättslärde, och
den, som läst en liten vacker novell af Eugène Scribe/
»Judith», skall der igenfinna hans spirituella figur.
Morgonen egnade han åt Justinianus, Pandekterna och Code
Napoléon; aftonen åt operan. Det var just där under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
