Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa beskrifningar, vill jag blott påminna om en
karakteristisk detalj: Premièren af Robert-le-Diable intager en
plats för sig i operans och den parisiska societetens historia.
Efter en mellantid af sexton månader, sedan
julirevolutionen räknadt, förde denna minnesvärda afton den 21 November
1831 för första gången tillsammans på neutralt område
Faubourg S:t Germain och den nya regimens aristokrati. Man
höll sig dock strängt främmande för hvarandra, man
observerade hvarandra; ni skulle sagt, att det var två fiendtliga
arméer på en stilleståndsdag.
Åskådarne i orkesterfatöljerna, alla i stor toilett och
med teaterkikaren i hand eller monoclen i ögat, nämnde för
hvarandra namnen på de sköna damerna af det ena eller
andra motsatta lägret, hvilka i logerna utbredde den gamla
racens eleg&ns eller sin nyskapade lyx. Sällan hade man
ens i denna lysande sal skådat så mycket diamanter och
spetsar, perlor och sammet, så många vackra ögon och hvita
skuldror. Dessa drottningar för en dag eller en safson
kunde jag än i dag uppräkna, men hvartill skulle det tjena?
det förefaller mig, som skulle jag uppkalla de dödas skuggor.
Femtioåtta år hafva svept öfver dessa rena pannor, öfver
dessa svarta lockar, öfver dessa mjuka och smidiga lif, —
nog för att göra mormödrar eller mormorsniödrar af dessa
unga flickor och fruar, spöken af dessa skönheter, reliker
af smycken, svepdukar af roberna, förvandla alla dessa
lef-vande former till bild, minne, glömska.
Man visade hvarandra också i salen på dagens
celebriteter, männen af den nya generation, som politiken, konsten,
journalismen, poesien, literaturen utpekade för den allmänna
nyfikenheten: Eugène Delacroix och Paul Delaroche, Berlioz
och Camille Roqueplan, Balzac och Alfred de Musset, Vitet
och Mérimée, Horace Vernet och Decamps, Jules Janin och
Alexandre Dumas, Armand Carrel och Armand Bertin, Alfred
de Viguy och Casimir Delavigne, Emile Deschamps och
Loëve-Weimars... Desse, de ha åtminstone lefvat qvar i
sina verk. Om de sista, som gått bort ur tiden, Thiers och
Victor Hugo, är det tillåtet att fråga, huruvida, för dem
sjelfva och oss, deras lefnads höga ålder må gifva anledning
till glädje eller beklagande.
Klockan en qvart öfver sju hördes de tre slagen.
— Jag känner mig icke lugn, — hviskade professorn
till mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
