- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1890 /
215

(1881-1891) With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Inte jag heller, — svarade jag.

Var oro blef ej af lång varaktighet.. Knappt hade
orkestern under Habenechs ledning låtit böra de första
takterna af introduktionen, hvari kampen mellan den gode och
den onde ängeln så klart angifves; knappt hade ridån höjt
sig öfver den anslående och så snart populär vordna kören
»Pokalen låt oss tömma!» så kände vi en af dessa aningar,
välbekanta for dem som äro vana vid premifcrer, och som
före författaren, före skådespelarne, före publiken, alldeles
bestämdt säga: slaget är vunnet eller forloradt! — Roberts
och Bertrams entrée hel sades med enhälliga bifallsyttringar.
Men hvilka artister var det ej också! Nourrit och Levasseur
syntes så djupt och innerligt genomträngda af sina roler,
att man måste fråga sig, om de efter styckets slut verkligen
ater kunde blifva våra och den konstitutionela kartans
samtida. De följande scenerna, hvarunder styckets exposition
föregår, och där recitativernas ornamentik gifver fyllnad åt
den långsamt framsmygande melodien, gingo med en otrolig
verve; Lafont sjöng med smak balladen: »En tapper prins
med ädelt hjerta i Normandiet kronan bar», och nu såg man
framträda Aliccs älskliga gestalt under m:lle Dorus’ drag,
en medelmåttig aktris, men förträfflig sångerska, som föredrog
sin första aria: »Gå — så hon sade — ga min vän» med den
finaste takt och nyansering. Redan från början framstälde
sig handliugen med den klarhet, som den franska publiken
alltid skall föredraga framför germanisk djupsinnighet. Och
kan det väl finnas ett mera gripande, mera mänskligt ämne?
Mannen stald emellan ängel och dämon!

Spelscenen, Bertrama pikanta rentréer efter hvarje
för-loradt kast, la Sicilienne, dan s-motivet, hvilket sedan beskylts
för trivialitet, men som denna afton föreföll charmant, hela
finalen till första akten lyfte framgången till en sådan
värmegrad, att, när ridån föll, jag icke förmådde återhålla denna
hiskliga ordlek: »Det förefaller mig, som om la normande
Alice vet bättre besked än Lenormand!»

Andra akten är väl den svagaste af partituret.
Meyer-beer var, som man vet, förmedlare, innan han blef mästare
och har häruti gjort ett sista offer åt de italieuska formlerna.
Men madame Damoreaus talent, Nourrits ridderliga eld, den
vackra baletten, deri Perrot dansade mot mademoiselle
Noblet och hennes syster, lemnade icke entusiasmen tid att
svalna ett enda ögonblick. Isabella, annars så föga drama*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:33:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1890/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free