Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fjärde akten är mycket kort. Arian »Robert, du, som
jag dyrkar!», sjungen af madame Damoreau med en
passionerad fulländning, bibehöll atmosferen vid en senegalisk
hänförelse-temperatur, som man kunde frukta skulle spränga
salen. Ridån lyfte sig öfver munkarnes kör »O, kommen,
I betryckte!*, som är värdig Bach och Händel. Tonsättarens
snille/artisternas inspiration, ämnets skönhet hade sä
mäktigt gripit åhörarne, att vi erforo ett det sällsammaste
intryck. Alice upphörde för oss att vara den ringa pilgrimen, hon
antog en öfvernaturlig storhet, och gerna skulle vi ha följt
henne i de himmelska andarnes korståg mot afgrundens
furste. Också, när den sublima trion l)örjade och Bertram
i sin faderliga sjelfviskhet framlockade ur sitt af
helvetes-lågorna kopprade bröst trollskt rörande toner; när Alice,
växande under sin sändning, gjorde front mot sin förfarlige
motståndare och lät Roberts moders testamente blifva en
sköld öfver sonens hufvud; när Robert, söndersliten mellan
den röst, som lockade, och den, som kallade honom tillbaka,
blott förmådde utstöta detta förtviflans skrik: »Förskonen
mig, af nåd!», så kände vi oss alla hafva vår insats i denna
gemensamma ångest. Eller ännu närmare uttryckt, det var
icke mera en dramatisk representation med orkester,
dekorationer, personager och kostymer, som vi hade framför oss,
utan vi trodde oss se sammanfattad i denna scen hela
medeltidens ande, mänsklighetens stora sak sväfvande genom
århundraden mellan Guds hand, som rycker den ifrån
afgrunds-fursten, och afgrundsfurstens klo, som vill rycka henne från
den gudomliga barmbertigheten.
Professorn stötte mig i sidan. — Nourrit är för mycket
inne i sin rol och ryckes med af situationen — hviskade
han sakta, — jag är rädd, att något händer...
Just i samma ögonblick besvarades de sista noterna i
trion af ett anskri af öfverraskning hos en del, af häpnad
och förskräckelse hos andra. Bertram och Robert hade båda
tillsammans försvunnit med fall-luckan!
Se här hvad som inträffat.
Den store sångaren har lemnat den ena af sina händer
åt Bertram och kallade med den andra, utsträckt bakora
ryggen, till hjelp sin räddande ängel Alice, hvilken genom
att gripa fast i denna hand borde hålla Robert qvar vid
afgrundsranden. Mademoiselle Dorus, antingen hon ej fattade
meningen eller kom en sekund försent, gaf honom ej det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
