- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1890 /
242

(1881-1891) With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Sasa!» fnös majoren föraktligt. Läs nu, herr magister!»
Och informatorn böljade:

Leos tid var längst försvunnen. Slat med Medicéers löjen,

slut med hednisk konstförgudning, hädiskt skämt och läckra nöjen!

Synderskan i Kom har vaknat, skrämd af Luthers verk och hot.

Nu hon rustar sig i fasta, späkning, ruelse och bok

Men längre kom icke föreläsaren, innan prosten triumferande
inföll:

»N&, är detta icke oreda i tankegängen, så vet jag icke
hvad! Fasta, späkning, ruelse och bot kanna icke koordineras;
ty boten utgörcs af späkning och fasta samt sker under ruelse.
Mängden af ord tyder på svaghet i tanken och gör formen matt.

Eder detta hugg var prosten beläten, och läsningen
fortsattes utan hinder några ögonblick, atom det, att prosten
opponerade sig mot bilden »tornande sig resa böljor», hvilka han
kallade för kaka på kaka.

Men strax derpå kom man till en rad, som lydde så:

Svepningshvitt är skummet likt Bartholomseinattens bindel.

»Oj, oj, hvilken cesnr!» jämrade sig prosten. »Likt
Bar–––tholomseinattens bindel!»

Majoren blef ond på allvar och begärde, att läsningen skalle
få fortgå utan afbrott af pedantiska anmärkningar. Äfven der*
unge föreläsaren tycktes missbelåten och upplyste, att första
af-delningen af poemet icke var längre, än att prosten nog kunde
behålla sina anmärkningar i’ minnet, tills han hört den till slat.
Prosten såg resignerad ut och knäppte med fingrarne. Då och
då ander den åter upptagna recitationen demonstrerade han med
ett energiskt hm! och då informatorn tystnade, efter att med ett
visst patos ha framsagt dessa ord: »Kungen drifves af en ande,
den ej någon mot9tå kan», kunde andans stridsman icke hålla
sig längre, utan atbrast:

»Och detta skall vara poesi, värd ett sådant föremål! Jag
vet icke, hvem författaren är (informatorn smålog ironiskt, och
majoren tog sig häraf anledning att se menande ut), men sfi.
mycket märker jag, att han ännu icke kommit öfver det
bandt-verksmässiga i sin konst. För att tills vidare blott fästa mig
vid det formella, så har jag rätt att förarga mig deröfver, att
man, så upparbetadt som vårt spåk nu är, kan komma med
sådana falska betoningar som »hur än djupets andar yra, hur än
bränningarna hvälfva», och jag tänker, att äfven bror föste sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:33:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1890/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free