Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teater, där det icke spelas, ger åt hela det omgifvande
kvarteret en trist prägel och har ingen annan mening än det
tomma intet. Förty det är så, att människan, huru hon än
må bemöda sig, icke förmår utplåna hos sig själf aftrycket
af sitt ursprung. Om hon afbrytes i sina fröjder, så
återfaller hon i ledsnadens och tomhetens eviga botten. Om
den aldra finaste tråd återför henne till sina odödliga öden,
så behöfver hon blott gå till sig själf för att låna ett språk
åt de heliga hvalfven, inom hvilka tystnaden råder.
En månads förtroliga samspråk med Christen Urhan
hade i förväg gjort mig benägen för alla slags fantasier,
och där jag nu satt i mörkret och tystnaden, kunde jag
nästan efter behag framkalla bilderna af Cornelia Falcon,
Henriette Sonntag och madame Malibran. Jag trodde mig
i fjärran höra Oberons eller Friskyttens horn, donna Annas
klagan, Margaretas spinnrock, Fidelio-kören, melodien till
nunne-baletten ... Men snart anlände kapellisterna i
orkestern, de voro fulltaliga, och jag bemärkte Urhan vid sin
notställare, hvit i ansiktet som ett spöke.
Några af abonnenterna i avantscenerna, fyra eller fem
inflytelserika medlemmar af Jockey-klubben. I
direktörs-logen direktören själf, hr Léon Pillet, vidare Halévy, Véron,
Nestor Roqueplan, Dupouchel samt, längst i fonden och till
hälften gömd bakom herrarne, den mest tyranniska, den mest
afundsjuka, den mest egenmäktiga bland drottningar, — den
tidens operadrottning, Rosina Stoltz.
En kvart senare, och det förnams i orkestern och
avantscenerna ett lätt sorl; därefter en djup tystnad. Jag
såg framträda, förd af Ferdinand Prévost, en ung kvinna,
hvars åsyn vid första ögonkastet var långt ifrån bländande.
Med en växt, något litet under medelmåttan, var hon
hvar-ken skön eller vacker, i dessa bägge ords vanliga mening;
men på hennes rena panna och i den klara blicken tyckte
jag mig återfinna en reflex af den hemlighetsfulla klarhet,
hvilken för den yttre verlden uppenbarar en osynlig verld.
Hon gjorde på mig effekten af en landsflykting från mina
drömmars land, och jag har sedan endast behöft påminna
mig denna afton utan morgondag för att förstå Meyerbeers
ord om just denna samma kvinna: — »Det är det delikataste
uttryck af den aldra mäst jungfruliga konst, som tänkas kan!>
Hon sjöng Alcestes aria: tDitnnités du Styxf — Alices
romans: »Ta, dit-elle. ..» — Agathas aria ur Friskytten:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
