Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
La calme se répand...» Vidare, tillsammans med den redan
något åldrade Levasseur, duon ur Hugenotterna » Pour sauver
une tête si chère! samt slutligen tillsammans med Duprez
den stora duon ur Vestalen.
Allt efter som hon fortfor att sjunga, erfor jag en mer
och mer egendomlig känsla. Det var något liknande —
jag kan ej finna bättre uttryck — en ängels smekning,
främmande för all jordisk lusta och till och med för örats
njutning, men som småningom genomträngde hela min varelse
och ingaf mig en helt ny föreställning om rätta betydelsen
af den så ofta hörda frasen: »så måste det sjungas i
paradiset!» I denna okända sångerskas stämma blef musiken
immateriel såsom bönen, och det föreföll mig, som hade en
oemotetåndlig magnetism dragit mig upp till den rena
ideal-verlden för att där mötas med henne. Jag betraktade Christen
Urhan, hvars magra ansigte upplystes af ljuset från hans
notpulpet. En spansk målare skulle ej ha valt annan modell
for att uttrycka ett helgons extatiska tillstånd.
Tyvärr dröjde jag ej att märka, att hans och mitt
intryck icke delades af någon. De få åhörarne, spridda här
och där i salongen, visade tvärtom den unga sångerskan den
mest afgjorda köld. Tydligen lydde de en gifven lösen, så
vida ej möjligtvis deras sinliga och världsliga vanor gjorde
dessa »boulevardiers» — själfva benämningen var dock ännu
icke uppfunnen — otillgängliga för så rena rörelser. Snart
blef denna motsättning mig så pinsam, att jag smög mig
bort utan att afvakia slutet af profsjungningen.
Följande morgon, redan klockan 8, inträdde Christen
Urban i mitt rum. Denna natt hade gjort honom tio år
äldre.
— Ah, hvilka förtappade och hvilka uslingar! utbrast
han och hans röst lät som en snyftning... de vilja ej veta
af henne! Men de äro henne icke värdiga. Denna första
audition blir också den sista. . . Hvad mig angår, så har
jag lagt in om mitt afsked. Jag kan icke, och jag vill icke
hädanefter tillhöra någon annan än Gud. Paris och operan
väcka min rysning. Likväl ville jag ej fly härifrån, utan att
först trycka er hand!
Jag kände mig nästan lika upprörd som han.
— Ni hyser då en smula vänskap för mig? sade jag.
— Mycket... Ni var värdig Henne, Ni ensam
förstod hepne.. r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
