Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högst väl funnet, karaktersenligt och fint komiskt. La calomnia
fordrar visst ett starkare basunande än det hr J. förmådde
åstadkomma, hans högre toner drunknade dock ej, hvilket hände med
det lägre registret, särdeles när orkestern började väsnas.
Qvin-tetten lände honom till mycken ära, den löjliga sista entrén
utfördes med kostligaste malice och räfslug ironi under enfaldens
påtagna masque. Hr Johanson hör till operans bästa hopp.
Hr Strömberg hade som Bartholo den genanta ställningen
att efterträda Uddman och Janzon. Hr S. gjorde sitt bästa, som
i många fall var godt nog, ehuru den omsorgsfullt uttänkta
framställningen ej alltid verkade full natur, utan smakade litet
artifi-cielt. Sångpartiet utfördes förvånande lyckligt, den stora
karak-tersarian lände hr S. till stor heder, äfvenså den lilla visan, der
Uddman i verlden var så rolig. Det något torra och tröga i
framställningen torde framdeles komma att lätta på sig, då hr S.
mera kommer in i den komiska operans repertoir, inom hvilket
område sångaren hädanefter torde böra uteslutande användas och
där han f. n. är den ende bland personalen som kan
tillfredsställande utföra en basbuffarol.
Hr Strandbergs Almaviva var en öfverraskande god étude
inom baffan. Han hade öfvergifvit den Sällström-Arnoldsonska
traditionen och närmat sig den italienska, sådan som t. ex. Ciaffei
fordom framstälde den i Stockholm. Att den grefiiga värdigheten
därunder förspilles i finalen, hvaröfver man klagat, kan skrifvas
på räkningen af hr grefvens utmärkta — komedianttalang. Hvem
kunde tro det om hr Strandberg! Han är mycket rolig i bägge
förklädnaderna, ej minst som don Alonzo med sina lustigt
attra-perade Bazilsfasoner. Hela den dramatiska delen var en ära för
hr Strandberg, som därmed vida öfverträffade sin närmaste
föregångare i rolen, hr ödman, hvilken senares sång genom bredare
ton och ledigare teknik i sin tur öfverträffade hr Strandbergs,
hvilken i anseende till hofkapellets tordön ej alltid för göra sig
gällande. Med öfning och nit torde framdeles koloraturen komma
att bli bättre, röstklangen att förstärkas, särdeles om hofkapellet
ackompagnerar ordentligt, hvilket ej var fallet vid reprisens
première, då man äfven slarfvade med ouverturen ooh tempestan
särdeles den förstnämnda på ett sätt, som ej är hedrande för den —
tyska nationen, af hvilken hr Nordquist på senare tider lfinat så
många medlemmar till svenska hofkapellet. Äfven första finalen
gick denna afton på sin hals, ett nytt bevis på hr Nordquists
alltmer framträdande beklagliga skötesynd att gifva ofXrdiga operor.
Fröken Oselios tredje gästspel upptog till börja med bennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
