Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konsistorii lydnad stående personers förhållande i deras embete,
endast i det fall att em betsbrottet ej är i lag belagdt med
annat straff än föreställning, af hållande från tjensten på viss tid
eller embetets förlast; alltså ooh då sådan förseelse, för hvilken
W. blifvit angifven, borde straffas efter 25 kapitlet 5 §
strafflagen, enligt hvilket lagrum straffet kunde bestämmas till böter,
pröfvade kongl. hofrätten lagligt undanröja domkapitlets utslag.
Detta utslag ffeldes den 9 november 1886. Herr
Thomas-son hade då tillträdt justitie-ombudsmannabefattningen ooh
ansvaret för de härefter med saken vidtagna åtgärder faller sålunda
på bonom.
Såsom riktigt var, lät herr T. vid vederbörlig allmän
domstol anhängiggöra talan mot kyrkoherden Wigstrand och dervid å
bonom påst& ansvar för det tjenstefel, han låtit komma Big till
last. Sedan W. till följd häraf blifvit tilltalad, utlät sig Westra
båradsrätt d. 16 juli 1887, att, enär W. erkänt, att han vid
särskilda förrättningstillfällen efter vcrkstäld embetsåtgärd uppburit
penningar, hvilka ioke genom hvad i målet förekommit kunde
anses hafva blifvit annorlunda af honom mottagna, än såsom
godt-görelse för de verkstälda åtgärderna, dertill han, jemlikt gällande
löneregleringsresolution ej varit berättigad, samt dessutom
kyrko-herdens åtgörande att återbära de erhållna medlen måste
innefatta ett erkännande, att ban i åtalade hänseendet sig förbrutit,
dömdes kyrkoherden för hvad han sålunda låtit komma sig till
last att, i förmågo af 25 kap. 5 § strafflagen, böta tjugufem
kronor.
»Detta utslag», slutar j.-o. sitt referat »har icke blifvit å
någondera delen öfverklagadt.»
Fallet inbjuder onekligen till hvarjehanda reflexioner.
Först och främst är det frappant, att oaktad t, som ofvan
anmärkts, tvenne af de intyg, hvarpå angifvaren i målet stödde
sin angifvelse, uttryckligen uppgåfvo, att W. ej blott mottagit utan
fordrcU betalning för embetsåtgärder, man likväl åtnöjt sig med
W:s blotta förnekande härutinnan, detta fastän W. för öfrigt i sin
förklaring ingalunda särskildt framstår såsom en person, hvilken man
till följd af öppenheten i hans erkännande af ett begånget fel
obetingadt kan lita på, äfven då hans uppgift är till egen fördel.
Det är tydligt att, om W. fordrat betalning, denna
omständighet gifver hans förbrytelse en i så hög grad försvårad
karakter, att det måste anses såsom en oförklarlig släpphändthet
att icke söka erhålla en utredning i sådant afseende. En utväg
i de^ta afseende hade j.-o. Lotbigius öppnat då han för 4ofpk*r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
