Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Härutinnan är dook Stockholms operapublik svårligen
bortskämd. Entréromanzan i Tr abad aren väckte derför endast
mått-lig nyfikenhet. Dess-dar-arian gafs deremot med rätt mycken
beherskning och smak. Strax derpå kom bravur-valsen med C3
och briljant gick den — konsert blef operan, bis 3 g&nger och
andra operavidrigheter. Men de gamla herrarne och fruarne i
salongen höllo ja p& att stork na.
Som konsert8&ngare ge vi hr Bötel alltså ett högt betyg.
Men ej som operist quand môme. I det fallet var Labatts
Man-rico långt för mer, äfvensom Arnoldsons och Sellmans. Det är
synd att en så heroisk röst skall dväljas inom en så dvergartad
skapelse. Ambrosi var dock mindre, men ock bättre växt. Denna
ofördelaktiga apparition bidrog mycket till Manricos förlöjligande,
särdeles som det godmodiga anletets mimik på inga vilkor lydde
tragiska ordres, ej heller de små armarnes och benens tilltag.
Man fick blunda och njuta.
Detta kan ock sägas om Leonora och Azucena, hvilkas
utseenden stodo i omvändt förhållande till deras resp. ålder. Fru
Ostbergs toner voro ej nog breda i ensemblenumren och hennes
uppfattning för mycket sötsliskig. Grabows Leonora står ännu
ofördunklad. Frk. Wolf gick ej ut med sitt parti i något enda
hänseende. Bättre redde sig hr Lomberg som Luna trots en
viss salongsmessighet, som svor mot stilen. Hr Nygren gick
någorlunda i land med den italienska musiken, kören förstörde
den sköna Misererescenen, orkestern spelade operan icke utan
hafg — men hr Bötels C3 ! För det vordo många synder
förlåtna. Sådana ljud kunna få karlar ge ifrån sig!
I Hugenotterna sattes kors för C3 — alltså Ciss3.
Charmant ! Slikt hände ock Arnoldson i verlden — men han var
oj från Hamburg. Bötels stridsseptett gafs i alla afseenden
ex-emplariskt; de breda slutfallen briljant. Älskogsarian var lika
kort nu som då hr Sellman sjunger den. Går ej hr B. ut med
den svårare andra kupletten. Möjligen, ty der fordras mezza di
voce på höjden och den konsten tyckes B. ej än kunna. Fjerde
doon hade briljanta bjeltebravader, men duon med Margareta
var underlägsen Arnoldsons. Femte akten var nästan sin kos.
Med en sådan Valentine som Oselio var detta eget. Hela
operan gafs nu som en förcväudning för den stora duon. Äfven
3:dje akten var gräsligen stympad, soloquatuorn i den andra sin
kos trota Bötel. Hvi denna tyska jude-ekonomi?
Apparitionen var omöjlig för den ridderlige Raoul de
Nan-jes, fasonerna mer beherskade än Wachtels, men ock såsom mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
