Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den Schopenhaueriska allviljan, hvilken ligger i naturen törstande
efter tillvaro, framträder genom Wagner såsom en vitfa till
tonande tillvaro. Men samma själsfenomen, som Wagner omsätter
i too, omsätter ban tillika i ord och i gest; han ger åt detsamma
en tredubbel form, en tredubbel afspegling. Wagner verkar
såsom natur, återstäld, återfunnen natur, såsom »en ny och
fullkomnad physist, alldeles som den äkta kulturen.
Wagner och Schopenhauer voro sålunda för Nietzsche de
tvenne stora framtidssiarne, i hvilkas fotspår menskligheten hade
att gå fbr att komma till framtidens förlofvade land, till det
Kanaan, som flöte af mjölk och honung. Nietzsche sammanställer
dessa båda heroers lifsverk och finner dem framväxa ur en ech
samma rot, hvilken han följer ned i de djupa jordlagren. Mel*
lan denne musiker, som gifver tonande tillvaro fit sjelfva
urprincipen i naturen, förlöser allviljan, samt denne filosof, genom
hvilken vi ledts att beakta förståndskulturens otillräcklighet och be*
gränsning, — mellan dessa båda råder en enhet, hvilken för
Nietzsche pekar hän emot en ny tillvarelseform, öfver hvilken vi
endast genom analogier, hemtade från det helleniska lifvet, kunna
göra oss en föreställning.
Denna iakttagelse svälde hos Nietzsche ut till en hel
verlds-lära, en metafysisk verldsförklaring af mystisk färgläggning. Han
har framstält den samma i ramen af en undersökning af den
grekiska tragediens uppkomst ur musiken. Dess grunddrag äro
följande:
Ver Iden kan endast såsom estetiskt fenomen viuna
rättfärdigande. Blott såvida subjektet är konstnär, är det -löst från sin
individuella vilja; det har då blifvit ett medium, i och medels
hvilket det enda verkligt varande subjektet firar sin befrielse i
skenverld. Visserligen är vårt medvetande om denna vår
betydelse knappast något annat än det, hvilken de på duken målade
krigarne hafva af det på den samma framstälda slaget. Blott
då geniet i den konstnärliga alstringsakten sammansmälter med
den urkonstnär, som bor i universets centrum, får det någon
kunskap om sin funktion och om konstens väsen; ty i detta
tillstånd har det blifvit likt det ansigte, hvarom sagan berättar och
hvilket kunde vända sina ögon så, att det skådade sig sjelffc.
Konstnären är i ett sådant ögonblick på samma gåog subjekt
och objekt, på pamma gång diktare, skådespelare och åskådare.
Apollo står för Nietzsche såsom den förklarande häfdaren af
prin-cipuuui individuationis, d. v. den Schopenhauer^ka viljan till fe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
